Denna tidning hade en gång en mycket intelligent kulturredaktör. Åke Janzon var namnet. Han hävdade att i begränsningen visar sig geniet och dumheten. Detta var inte det enda tecknet på hans intelligens; också blicken och anletets uppmärksamhet avslöjade honom. Om han fortfarande hade gått omkring ibland oss dessa dagar hade hans ögon glittrat av sardonisk munterhet. Munnen hade krökts i en utsökt ironisk vinkel och han hade inte kunnat avhålla sig från en vass formulering om dumhet.

Kom att tänka på Åke Janzon när jag i torsdags tog del av rapporteringen om Riksrevisionens granskning av hur Kulturrådet och Kulturnämnden handhar bidragsgivandet till svenskt kulturliv. Kom också att tänka på en annan, högst levande och inte sällan skarpt formulerad kulturpersonlighet – Horace Engdahl. Som sagt ungefär som så att de flesta av oss blir lite dummare när vi uttrycker oss på ett språk som inte är vårt modersmål.

Det är inte alls mitt intryck att riksrevisorn Karin Lindell är dum. Tvärtom. Och absolut inte när hon talar riksrevisionska. Men var det inte så nu att hon försökte ”tala ett språk” som inte är hennes?

Efter att ha läst Riksrevisionens rapport har jag ingen anledning att ifrågasätta den sakliga grund riksrevisorn har för att anmärka på bristande uppföljning och kontroll av de bidrag som delas ut. Men när hon ger sig till att, tvärsäkert, påstå att tillämpade arbetsmetoder innebär ”en stor risk att det inte blir den konstnärliga förnyelse som riksdagen eftersträvar”, då tror jag, ärligt talat, att Karin Lindell inte vet vad hon talar om; hon blir mycket dummare än hon vanligtvis är. En annan kommentar i artikeln här i SvD förstärker det intrycket, nämligen när Lindell betecknar sin kritik som ”allvarlig” eftersom ”vi inte vet om bidragen går dit de gör störst nytta…”

Nu vill jag fråga Karin Lindell: hur definierar hon konstnärlig förnyelse? Hur mäter hon den? Och hur definierar hon, på dessa områden, nytta? Hur mäter hon den? Vad ska en kulturskapare ta sig till – och hur ska Kulturrådet bete sig – för att leva upp till Riksrevisionens normer för konstnärlig förnyelse och nytta?

Det vore roligt, och oändligt upplysande, att få veta på vilka grunder riksrevisorn uttalar sig om konstnärliga processer. Det tycks som om hon förfogar över erfarenhet, kunskap och mätmetoder som annars är, minst sagt, rätt svåråtkomliga instrument.

Få yrkesutövare har att uthärda lika mycket förenklande beskrivning och förklenande bedömning som kulturens. I ämnet konstnärlig förnyelse har jag sällan hört något så naivt som det som nu föll ur riks­revisorns mun.

Kom rent av att tänka på ett ord av den danske satirtecknaren Storm Petersen: Kultur, är inte det nåt man putsar möbler med?