Stockholms stadsbibliotek är ett rätt fult hus, kan jag som landskapsarkitekt kosta på mig att tycka. Eller i alla fall kuriöst. Det ser ut som en hattask ställd ovanpå en tårtkartong, stabbigt och lite svårproportionerat. Tårtkartongen förefaller för låg och hatt­asken för hög. Det är dessutom symmetriskt i en landskaplig situation som är asymmetrisk.

På något sätt hänger det inte heller ihop; en osmält blandning av vad som vid tiden var det gamla och det nya. Fasadens kulör tillhör det gamla Stockholm; malmarnas hus, byggnadssättet med tjocka murar och fönsterhål likaså. Den avskalade formen tillhör å andra sidan den nya rationalismen, som annars oftast hade ljusa, släta ytor med tunna detaljer och stora glasytor. Inget verkar stämma särskilt bra.

Nu spelar det nog ingen roll om huset tycks snyggt eller fult, det är ingen användbar klassi­fikation och subjektiv dessutom. För nog är det ett märkvärdigt hus. Enastående intressant, faktiskt. Det stora postament som de två volymerna har placerats på för att klara av situationen med den sluttande marken. Huvud­entréns märkligt lutande sidostycken. Entréhallens höga, breda rum som nästan har en kyrksals proportioner, men lagd på tvären. Och sedan de där tre trapporna som ändå verkar leda till samma punkt. Där bortom finns bokhallens cylindriska form vilken ger en känsla av att vara som inne i en kropp, någonting som är levande.

Det finns flera hus som både är fula och märkvärdiga och som ändå med pondus försvarar sin plats. Guggenheimmuseet i Bilbao är ett sådant, fult men elegant. Turning Torso i Malmö är ett annat, fult men extravagant.

Stadsbiblioteket sällar sig till denna skara av självmedvetna operadivor, sådana som blir egocentriska solitärer helst utan någon ensemble. Man må gilla opera eller inte men intrycket är alltid imposant. Ett sådant hus bygger man inte till hur som helst. Därför utlyste Stockholms stad en Mycket Stor Tävling för att se om det var någon som visste hur man hanterar en primadonna. Långt över tusen förslag kom in. Svaret verkar ha blivit att ingen riktigt visste. Av sex uttagna förslag har fyra grävt ner tillbyggnaden i backen eller i något som ­låtsas vara en backe, ett har gått utanför tävlingsområdet och ytterligare ett har något undflyende över sig som i alla fall för mig är svårt att förstå.

Allt detta tyder på att Stadsbiblioteket nog inte bör byggas till, att svaret som tävlingen gett är att det här dessvärre inte går. Att denna ursprungskomposition har en sådan stark egenart att alla tillägg blir olyckliga, att delarna inte berikar varandra. Hattasken ovanpå tårtkartongen verkar vara just ett sådant fall.

Då kan man tycka att lösningen att gräva ner det hela i och för sig är strutspolitik men att det i alla fall löser en situation utan att skada allt för mycket. Och det leder vidare till min andra reflektion. Frågan är om Brunkebergs­åsen ska avslutas på detta sätt, med en byggnad som låtsas vara en kulle och som tar bort den riktiga kullen. Det är en fråga om autenticitet, bland annat. Och dessutom: Stockholms anatomi i sin mest övergripande skala beskrivs av ett vattenstråk i öst–väst, vilket är Mälaren och Saltsjön, och så Brunkebergsåsen som löper i nord–syd. Dessa ingredienser skapar Stockholm och måste få förbli synliga karaktärer. Ta inte bort Mälaren, ta inte bort Brunke­bergsåsen, alltså. De flesta av stadens så typiska bergsparker – Vitabergsparken, Högalidsparken och Tegnérlunden, exempelvis –ansluter därför till staden på stadens plan. Naturen landar i kulturen i ett klarläggande och skarpt möte nere på stadens botten, i dess rutnätsmönster. Denna omständighet tillhör det som skulle kunna kallas en stockholmsk grammatik. På få platser är detta regisserat med sådan dramatik som här, där Observatorielundens mjuka kulle landar nere på Sveavägens rätlinjiga nivå.

Det av förslagen som försöker smyga in tillbyggnaden helt inne i kullen, låter den vara kvar men lämnar en kil in mot en underjordisk del, förefaller vara en diskret lösning, kanske ful men dock fyndig. Men säg den park med hundraåriga träd som låter sig rullas undan, skopas ur, rullas tillbaka och fortsätter leva som om ingenting hade hänt. Det blir nog inte så omärkligt som på bilderna.

Stadsbibliotekets primadonna tål inte konkurrens, då försvinner damens grandör. Hon står där på hörnet, tillräckligt kokett för att göra sin lilla vrickning åt sidan. Och Brunkebergsåsens mäktiga landform är en konstitutionell stockholmsk egenskap som ger oss koden för stadens anatomi. Lägg tillbyggnaden någon annanstans, låt den berika en annan del av staden. Är det inte svaret som tävlingen har gett?

Thorbjörn Andersson är landskapsarkitekt, professor på SLU ­Ultuna och författare till ”Utanför staden – parker i Stockholms förorter” (2001).