Jan Guillou har möjligen blivit mer aktuell än han önskat med sin och Gunnar Ekbergs självbiografier. Avslöjandet av den hemliga svenska säkerhetstjänsten var ett scoop och Guillou har gjort sitt bästa för att ta åt sig det mesta av äran. Nu börjar emellertid äran förbytas i vanära och det inte bara för att Guillou avslöjats och tvingats vidgå sina kontakter med KGB. Alltmer obehagliga uppgifter tyder på att Guillous dubbelspel var mer omfattande än så.
I IB-relaterat material, som journalisten Tonchi Percan gått igenom och redovisar på Newsmill, finns upplysningar om att Guillou rapporterade om sina insatser för att avslöja IB både till regeringen och till den statliga säkerhetstjänsten Säpo. Inför häktningsförhandlingarna lämnade Guillou, i hopp om att bli frigiven, en skrivelse till förhörsledarna med bland annat följande innehåll: ”Detta kan ju måhända ha en viss subjektiv betydelse då det torde höra till overkligheterna att spioner som arbetar med syfte att gå främmande makt tillhanda också återfinns bland de medborgare, som i överensstämmelse med sin uppfattning om vad som tillkommer den som vill handla samhällssolidariskt agerat som uppgiftslämnare åt säkerhetstjänsten.”
Det förefaller inte orimligt att Guillou arbetade för Säpo och att han kvaddade IB med deras välsignelse. Konkurrensen mellan de båda säkerhetstjänsterna är välkänd och Säpo var djupt misstänksamma mot IB, som man betraktade som en politrukorganisation med rapportering enbart till ett utvalt fåtal i den socialdemokratiska regeringen. När Guillou därför avslöjade IB gjorde han Säpo en stor tjänst, möjligen fullgjorde han också ett uppdrag för KGB:s räkning. Det har självfallet inte heller varit i strid med KGB:s intressen att bli av med en svensk motståndare och ett irritationsmoment.
Guillou har alltså inte bara varit en skicklig reporter. Han har varit en än skickligare agent, troligen också dubbelagent. När han i förhören 1973 medger att han under lång tid rapporterat till Säpo inställer sig naturligtvis frågan om vad han rapporterat. Antydningen om den höga värderingen av sitt medborgerliga ansvar tyder på att hans rapporter handlat om de inre förhållandena i den vänster han tillhörde, medlemsrekrytering, aktionsplanläggning och politisk strategi. Han har med andra ord gjort samma jobb för Säpo som Gunnar Ekberg gjorde för IB. Säkerligen har de ”politiska samtal” som han påstår sig ha haft med KGB handlat om samma saker. Man får förmoda att den sovjetiska säkerhetstjänsten haft ett stort intresse av att höra om fraktionsstriderna inom den svenska vänstern, om styrkeförhållanden mellan maoister och gammalkommunister, om vänsterns utrikespolitiska engagemang i såväl Mellanöstern som Vietnam.
Och de har här fått det ur hästens mun. Man måste trots allt imponeras av Guillous förmåga till dubbelspel. Inte nog med att han uppenbarligen kunde spela med två säkerhetstjänster och detronisera en tredje. Men det allvarligaste i Guillous gärning är att han, som under alla år stoltserat som den ärlige och orädde vänsterjournalisten, bakom denna fasad bedrivit en verksamhet som för lång tid kommer att underminera såväl vänsterns rykte som den grävande journalistikens trovärdighet.
Håkan Arvidsson är historiker och kritiker i SvD.
