Terrorismens bomber och kulor tar liv, men det är ord och meningar som motiverar handlingarna. Innan Anders Behring Breivik detonerade bomben i Oslo och slaktade AUF:s ungdomar på Utøya, gjorde han sitt ideologiska ”manifest” tillgängligt. Pr-bilder av massmördaren som blond, nordisk ungdom, frimurare och ”kommandosoldat” erbjöds tv och press som visualiserade agn. Först efter extern kritik dämpade ledande nyhetsmedier sitt bruk av de tillrättalagda visuella effekterna.
”Språk är makt” summerade den norske psykologen Rolv Mikkel Blakar i en bok på 70-talet. Ord – och de tolkningsramar vi använder – är av väsentlig betydelse. I en artikel om hur språket kan bana väg för massmord citerar Ola Larsmo (DN 28/7) den tyske lingvisten Viktor Klemperer som i sin analys av Tredje rikets språk påpekade hur ord kan vara som mycket små arsenikdoser: ”de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”. Ord kan skapa split, missförstånd och hat.
Internet har gett långt fler människor möjligheter att yttra sig. Det är demokratiskt av godo. Men det har också gett nya möjligheter till desinformation, konspiratoriska fantasier, insinuationer och förakt – och lett till ”nätsamfund” där detta kan odlas utan att man ger sig offentligt till känna. Problemet är inte teknologiskt, ”nätet” är en publiceringsplattform, inte en aktör. Det är vårt bruk av de teknologiska möjligheterna som måste diskuteras.
En nyckelfråga är det publicistiska ansvaret. Historiskt är detta en väsentlig del av den journalistiska praktiken som bygger på en förståelse av att redigering är maktutövande. Ansvaret har en juridisk sida, men först och främst en etisk: yttrande- och tryckfriheten skall förvaltas i förhållande till principer som sanning och saklighet. Hets mot folkgrupp, påståenden utan täckning och angrepp utan möjlighet till replik är missbruk av publiceringsmakten.
Man behöver inte gå till Englands nedlagda söndagstidning News of the World för att förstå att ett etablerat redaktöransvar inte är en garanti för pressetisk anständighet eller källkritiska principer när kommersiella värderingar styr redaktionella beslut. Likväl innebär publicistansvaret en grundläggande positiv sak: det finns någon att ställa till svar – till och med i den brittiska skvallerpressen.
Framväxten av nätmedierna de senaste 15 åren har på flera sätt undergrävt denna princip. Det finns informations- och debattsidor på nätet utan synlig publicist och redaktör. Dessutom har etablerade nyhetsmedier, på sina nätsidor, öppnat för en praxis där varken kommentarer till nyhetsartiklar eller debattinlägg läses och värderas innan de läggs ut. I bästa fall praktiseras en ”efter-redigering”, där inlägg som andra läsare menar är speciellt avskyvärda till slut blir borttagna. Ja, ”förhands-redigering” blir av enskilda närmast framställd som censur, en begränsning av vanligt folks yttrandefrihet.
Det praktiska resultatet har inte bara blivit en våldsam ökning av ”debatten”, utan också – speciellt på sakområden som etnicitet, religion och kön – många korta, primitiva och hatiska inlägg. Rasistiska, muslimhatande och sexistiska stämmor florerar.
Det är som att se ned i ett avloppsrör. Utskällning ersätter argument. Många reflekterande röster i samhällsdebatten undviker idag att delta i sådana forum, tonläget är för hatiskt. Att enskilda nyhetsorganisationer i ljuset av 22 juli-massakern börjat omvärdera sin redaktionella politik med hänsyn till moderering av nätdebatter är därför ett uppmuntrande tecken.
Det problematiska med nätdebatterna (och en del kommentarsfält) kan knytas till sammanbrottet för en annan princip: att den som deltar i en meningsfylld, offentlig debatt gör det under fullt namn. Har du en mening du anser förtjänar offentlig uppmärksamhet, så måste du också öppet våga stå för den. Undantag kan accepteras, men redaktionen skall då ha debattörernas namn och adress. Personangrepp har sällan slunkit igenom anonymt.
De senaste tio åren har dock ”nätdebatt” i för hög grad blivit en frizon där den som exempelvis hatar folkgrupper anonymt kan publicera sina myter, osakligheter och angrepp på offentliga personer utan risk för identifiering och personligt ansvar. Principen om att erbjuda anonymitet för källor som riskerar förföljelse har i en glidande övergång gjorts om till ett beskydd för män som hatar kvinnor eller muslimer. De får bildligt talat yttra sig bakom en slöja. En av grunderna till en sådan praxis inom medierna är ekonomisk: förhandsgranskning kostar pengar. Ett annat ekonomiskt argument är att ”trafiken” till debattsidorna genom sådan förhandsmoderering minskar. Den som skall skriva under fullt namn må stoppa upp och tänka sig för. Men det priset bör ett mindre förpestat debattklimat vara värt.
Behring Breiviks viktigaste ideologiska inspirationskälla, den norske bloggaren ”Fjordman”, har från det att han började sin högerradikala, muslimhatande internationella verksamhet 2005 dolt sitt namn och sin ställning.
”Fjordman” och hans meningsfränder inom anti-islamska nätforum har inte något redigeringsansvar för Breiviks ”manifest” eller ett juridiskt ansvar för massmördarens handlingar. Men deras politiska roll som bidragsgivare till Breiviks perverterade verklighetsförståelse är ett ansvar de inte kan springa ifrån. Deras favorittnätställe, Gates of Vienna, är genomsyrat av krigsretorik i fiendebilderna av ”den muslimska faran”. I ett inlägg av ”Fjordman” på samma nätställe (2/7 2008), med titeln ”Inbördeskrig i Sverige” (ett land han i tidigare inlägg spår ska gå under), heter det att ”om du bor i vilket som helst Väst-Europeiskt land, bör du beväpna dig snart, på det ena eller andra viset”.
Breivik tog inbördeskrigsparollen mer än bokstavlig. Den politiska högerextremismens banérförare skall inte slippa undan det kritiska, offentliga sökarljuset de nu förtjänar.
Sigurd Allern
Ester Pollack
