Inför min artikel om Dawit Isaak tog jag del av sekretessbelagda handlingar och uppgifter som redogör för bland annat hur UD tänkt sig förbindelserna med Leif Öbrink, ordförande för Stödkommittén Free Dawit Isaak. Av dem framgår att Leif Öbrink ”mot löfte att inte prata i media” kallats till och deltagit i ”regelbundna möten med ansvariga på UD för attbli underrättad om och ta del av utrikesförvaltningens” arbete för Dawit Isaak. Ett par insatta tjänstemän bekräftade uppgifterna för mig. Båda är kritiska till arrangemanget. Den ena uttrycker det så här: ”Man har koncentrerat sig på att sy upp framför allt Leif Öbrink i Stödkommittén som erhåller /…/ men tillhålls att inte prata i media”.
Mot den bakgrunden tog jag kontakt med Leif Öbrink och ställde honom frågan: ”Har Du eller någon annan från Stödkommittén kallats till och haft regelbundna möten med UD /.../ Om så är fallet – har Du fått ta del av bla konkreta uppgifter” om de kanaler, samtal och kontakter Sverige haft?
På min första fråga svarade Leif Öbrink ”ja”. På min andra fråga svarade han: ”Jag vill inte svara på dessa frågor, då jag har lovat att inte avslöja det jag får reda på.” När nu Öbrink i sitt genmäle säger att han inte förstår varifrån jag fått uppfattningen att UD villkorat Öbrinks tillgång till information från departementet – ja, då ställer jag mig oförstående.
En annan sak är att Stödkommittén inte är nöjd med UD:s insats. Som Leif Öbrink själv säger: Dawit Isaak är inte fri.
Jag vidhåller att det är problematiskt att Öbrink erhåller uppgifter och handlingar som nekas till och med riksdagen, något som strider mot Tryckfrihetsförordningen. Jag menar också att Stödkommittén Free Dawit Isaak tvingas in i en orimlig situation: å ena sidan är organisationens uppgift att driva på allmänhet, medier och politiker att kräva handlingskraft och kraftfulla åtgärder från en alltför passiv svensk regering. Å andra sidan tvingas organisationen framstå som om den är UD:s införstådda partner.
Jag är fullständigt övertygad om att Leif Öbrink gör det som han tycker är bäst för Dawit Isaak. Men den som följt Leif Öbrinks och Stödkommitténs engagemang kan inte låta bli att undra över organisationens dubbla roll, över varför Stödkommittén vänder sig emot EU:s tama hållning men har ”fullt förtroende” för UD och svenska regeringen. UD och regeringen förhåller sig ju faktiskt ännu tamare än EU.
