När Ewa Swartz i dag öppnar dörren och presenterar Kulturutredningen står stridsberedda trupper utanför och väntar.
En tryckt version av den alternativa Skuggutredningen släpps också idag. Och Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har förklarat att det är därifrån den spännande och inspirerande debatten om kulturen kommer.
Att det skulle komma inspiration eller nytänkande ur Swartz ”slutna” utredning tror Mona Sahlin inte ”ett skvatt på”.
Svensk kulturpolitik bygger fortfarande på 1974 års Kulturutredning, med en uppdatering gjord på 90-talet. Vid båda tillfällena var det socialdemokrater som satt vid makten.
När den borgerliga regeringens utredare nu presenterar sina slutsatser skulle det alltså kunna bli startskottet för något nytt, men det beror förstås på vad som står i den. Säkert är att oppositionen redan har identifierat kulturen som ett område värt att exploatera politiskt.
Socialdemokraterna bjöd i november in till ”Samling för kulturen” i riksdagshuset. På mingelbilderna syns sångerskan Eva Dahlgren och skådespelaren Rikard Wolff. Och initiativtagaren till Skuggutredningen, Orionteaterns konstnärliga ledare Stina Oscarson.
Mona Sahlin höll ett linjetal med innebörden att kulturen ska bli en valfråga 2010.
De borgerliga har inte hanterat kulturen på samma sätt som andra politikområden. Alliansens framgångsrika politiska metod har av någon anledning inte tillämpats på kulturpolitiken.
Intresse saknades inte till en början. I Fredrik Reinfeldts stora renovering av Moderaterna inför valet ingick kulturfrågorna. I en debattartikel i SvD 2005 gjorde han upp med bilden av partiets icke-politik på kulturområdet. Så långt följde kulturen den nymoderata principen: offentlig självprövning följd av en förskjutning mot mitten. Men därefter är kulturpolitiken ett metodologiskt särfall.
I alliansens ansträngningar att skapa en gemensam politik inför valet lämnades kulturpolitiken utanför. Kultur nämns bara pliktskyldigt i det borgerliga valmanifestet. Och istället för en pålitlig nymoderat utsåg Fredrik Reinfeldt chefen på tankesmedjan Timbro, Cecilia Stegö Chilò, till kulturminister.
”Nyliberal försökskanin” var rubriken på en artikel i GP där den förre Timbroiten Carl Rudbeck förutspådde ett kulturpolitiskt systemskifte. Om det var avsikten vet bara statsministern, men behovet kan i så fall inte ha varit särskilt djupt känt. För nyliberalen Cecilia Stegö Chilò byttes ut mot sin moderata politiska motsats, den kulturkonservativa Lena Adelsohn Liljeroth. Den kulturpolitiska linjen var inte rak.
Kulturfrågor syns aldrig på de rangordningar där väljare berättar vad som avgör deras val av parti. Men partiernas relation till den kulturella sfären är intressant, eftersom den påverkar väljarnas bild av partierna.
Och modern politisk pr handlar mycket om att bygga varumärken, eller om ”bildsättningen” som Fredrik Reinfeldt pratar om i biografin Reinfeldt Ensamvargen, som blev en pjäs på Orionteatern. Dramaturg för föreställningen, där Johan Rabaeus spelar Fredrik Reinfeldt, är Jan Mark som också har arbetat med Skuggutredningen.
I USA är större delen av artistetablissemanget demokrater. I Sverige har socialdemokraterna och vänstern närmare relationer till kulturskaparna. När det gäller att umgås med kulturkändisar ligger Mona Sahlin ljusår före Fredrik Reinfeldt.
Moderaterna kunde vinna valet som det nya arbetarpartiet, men har inte lyckats bli kulturens eller artisternas parti. Finns det något i Ewa Swartz kulturutredning som kan hjälpa Fredrik Reinfeldt med det?
