Imorgon meddelas domen mot de tre medlemmar av det feministiska konstkollektivet Pussy Riot som står åtalade för ”huliganism” i Moskva. Nadezjda Tolikonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj greps i mars efter att i Frälsarkatedralen ha framfört en punkbön till jungfru Maria om att hon skulle överge patriarkerna, gå över till den feministiska sidan och göra sig av med Putin.

Själva föreställningen pågick mindre än en minut innan den avbröts men efterspelet skulle bli långt. Tolikonnikova, Aljochina och Samutsevitj har suttit fängslade i fem månader medan övriga medlemmar i kollektivet gömmer sig på hemlig ort. Amnesty har utropat Pussy Riot till samvetsfångar, musikkollegor som Madonna, Red Hot Chili Peppers och Pet Shop Boys har visat sitt stöd och Yoko Ono försökte vädja till president Putins ego genom att kalla honom för en ”klok man”.

Men att Pussy Riot behandlas som högriskfångar bakom domstolens glasbur, att åtalet består av nästan 3000 sidor och att medlemmarna väntas dömas till tre års fängelse blev ytterligare en viktig pusselbit i deras performance. Inte kunde de väl ha räknat med att deras aktion skulle bli så framgångsrik? Det blev en briljant ofrivillig vändning. Plötsligt var världens blickar riktade mot Ryssland.

Nog måste Pussy Riot ha varit beredda på någon form av repressalier men priset de har fått betala har varit högt. Varken Tolikonnikova eller Aljochina har fått träffa sina barn sedan de greps och trions advokater vittnar om att deras klienter inte får tillräckligt med sömn eller mat för att klara av de långa rättegångsdagarna. Trots detta vägrar Pussy Riot att låta sig tröttas ut.

Alla som någonsin tvivlat på kulturens makt bör titta på videoupptagningarna från rättegången där Aljochina avfärdar den brottsförklaring som domstolen formulerat. Hennes mod är iskallt. Efter att de tre åtalade lämnat sina slutliga försvar möttes de av applåder från den samlade journalistkåren.

Att den man som för den ryskortodoxa kyrkans talan är en präst med efternamnet Chaplin får ses som ett slags ödets ironi. För allvaret kring Pussy Riot-åtalet är så uppskruvat att det närmast blir komiskt. Kalasjnikov-beväpnade specialstyrkor, skällande hundar och tunga järnkedjor runt glasburen.

Men så är också Pussy Riot-rättegången inte bara en påminnelse om vad som sker i det stora landet i öster utan också berättelsen om kultur i sin allra farligaste form. När Lena Adelsohn Liljeroth på regeringens hemsida formulerar sitt ansvarsområde med att ”kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället” missar hon poängen.

Kultur är politik – inte underhållning vars framgång ska mätas i kronor och ören. Nadezjda Tolikonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj har tagit sina risker, nu är det dags för omvärlden att ta över arbetet. Vem blir den första svenska regeringsrepresentanten att göra en John F Kennedy och på ryska slå fast att de är en Pussy Riot? Det går utmärkt att börja träna på uttalet redan nu.