Neil Gaiman skriver lika gärna för barn som för vuxna, och ofta vet han inte vem boken riktar sig till när han börjar skriva. "För det mesta oroar jag mig inte för det, jag får en idé och så får jag se vart den tar vägen medan jag skriver", säger han. Gaimans skräckbok Coraline handlar om en nioårig flicka som hittar en dörr till en parallell version av hennes eget liv, där hennes Andra mamma väntar med god mat och dolda avsikter. Boken gjorde nyligen succé som animerad film.
Foto: Sigrid Estrada
Bakom Neil Gaimans svarta solglasögon och fågelbofrisyr finns en fantasi utan gränser. Här sover trötta gamla gudar på gatan eftersom människor har slutat att tro på dem. Här lurar en leende låtsasmamma som vill ersätta dina ögon med knappar. Och här finns ett underjordiskt London där kloakråttorna behandlas som kungligheter.
Gaiman kallas ofta för fantasyförfattare, men sanningen är att hans böcker omfattar de flesta genrer, från skräck och saga till socialrealism - ofta i samma roman. Han använder hela verktygslådan - mytologi, drömvärldar och ruskiga mord - för att hitta fram till den mänskliga kärnan.
- När jag skriver om en pojke som uppfostras av spöken så kan det vara för att berätta om livets värde, om att ingenting blir bättre för att man tar livet av sig. Jag älskar när läsare säger att min skräckbok Coraline handlar om att när man trotsar sina rädslor, då är man modig, säger den 49-årige britten på telefon från sitt hem i ett djupfryst Minnesota och tillägger:
- Plus att jag gillar att hitta på saker.
Hemma i USA är Neil Gaiman en superstjärna. Det amerikanska referensverket Dictionary of literary biography listar honom som en av de tio största nu levande postmoderna författarna, tillsammans med namn som Thomas Pynchon och William Burroughs. Hans böcker har prisats och toppat New York Times bästsäljarlista, och i veckan uppmärksammades han med ett stort reportage i anrika magasinet The New Yorker.
Nyligen fick han världens äldsta barnbokspris, Newbery-medaljen, för sin nya roman Kyrkogårdsboken, som kommer på svenska nästa vecka. Titeln är en parafras på Djungelboken, och boken handlar om ett litet barn som förirrar sig in på en kyrkogård, och uppfostras av spöken och en godhjärtad vampyr.
Det är en bok som han har försökt skriva i nästan halva sitt liv.
- När min son var knappt två brukade vi gå tvärs över gatan till den lokala kyrkogården för att han skulle få cykla på sin trehjuling medan jag läste en bok. En dag satt jag och tittade på honom och insåg hur naturlig han såg ut, den här lilla ungen som lyckligt cyklade runt på kyrkogården.
- Mowgli togs ju om hand av vilda djur och lärde sig allt som vilda djur vet. Jag ville skriva om ett barn som uppfostras av spöken och lär sig allt som döda människor vet.
Men det tog tid att få ihop boken. Varje gång han satte sig framför skrivmaskinen insåg han att historien var bättre än författaren, och lade idén på is i väntan på att han skulle växa ikapp den.
- Men för sex år sedan tänkte jag nu blir jag inte bättre, så nu spelar det ingen roll om jag inte är bra nog.
Neil Gaiman skriver lika gärna för barn som för vuxna - ett inte helt självklart val i en tid då vuxenboken fortfarande har högre status än barnboken. Gaiman gör ingen sådan värdering, han menar snarare att unga läsare är mer skärpta än vuxna.
- Med barnböckerna försöker jag ofta ge läsarna lite mer att bita i. Barn sjunker in i texten och läser varje komma, och man behöver bara berätta något för dem en gång. Vuxnas uppmärksamhet varierar, de kanske plockar upp boken efter en hård arbetsdag. För dem måste jag berätta samma sak flera gånger.
Det är svårt att åldersbestämma Neil Gaimans böcker. Hans barnböcker skrämmer livet ur många vuxna medan tolvåringar slukar hans vuxenböcker. Han får ofta brev från bokhandlare som undrar på vilken hylla en bok egentligen ska stå.
- Jag roas alltid av förläggares lösning på det problemet: att publicera samma bok i olika upplagor. Det kan bli ganska fånigt, för man kan få en Coraline i USA för sju- till nioåringar, en för nio- till tolvåringar och en för vuxna. Den sistnämnda har ett helsvart omslag med ett New York Times-citat: den otäckaste bok jag någonsin läst.
Förläggaren Catharina Wrååk arbetade på Bonnier Carlsen när förlaget gav ut Coraline. Hon menar att det finns många olika nivåer i Gaimans böcker, som gör att de tolkas olika av barn och vuxna.
- Skräckmomentet i Coraline är den här mamman som vill klamra sig fast vid en. Det är en väldigt otäck känsla för en vuxen person, men inte alls lika otäck för ett barn. Så den har många olika dimensioner.
Gaiman slog igenom med tecknade serien Sandman, en mytspäckad mörk saga som blev stilbildande för en hel generation serieskapare och hjälpte till att lägga grunden till den moderna grafiska romanen. Som författare blandar han sagor och skräckhistorier, fantasy och humor. Han skriver romaner, noveller, bilderböcker, filmer och tv-serier, läser entusiastiskt in sina egna ljudböcker och regisserade nyligen en stumfilm.
I Sverige är han okänd för de flesta, men bland dem som älskar han böcker dyrkas han som en halvgud. För sju år sedan, när Amerikanska gudar och Coraline kom ut på svenska, besökte han Stockholm och var inbjuden till Internationell författarscen på Kulturhusets kafé för att läsa högt och svara på frågor.
Det blev en kaotisk tillställning. Den lilla lokalen blev snabbt full, besökare fick tränga ihop sig på golvet när stolarna tog slut och 200 personer nekades inträde. Allt medan förlagsfolk och arrangörer häpnade över hur en författare som knappt hade recenserats i svenska tidningar kunde dra så mycket folk.
- I bokhandlarna var det rockstjärnestämning, de stod utanför och skrek när han kom. Vi var inte riktigt beredda på det, säger Irene Westin Ahlgren, dåvarande marknadschef på bokförlaget Forum som gav ut Amerikanska gudar.
På SF-bokhandeln i Gamla Stan betraktas Neil Gaiman som en av de verkligt stora. Två hyllmeter i butikens avdelning för fantasy på engelska har förvandlats till ett slags Gaimanutställning, där merparten av böckerna står med omslaget utåt. Här finns engelska och amerikanska utgåvor av hans romaner och novellsamlingar, och de överdådiga bilderböckerna - från läskiga Wolves in the walls till rara The blueberry girl, som Gaiman skrev till sångerskan Tori Amos när hon väntade sitt första barn.
- Många av oss som jobbar i bokhandeln är lite svaga för Neil Gaiman, säger Signe Carlberger, som upptäckte Gaiman som elvaåring när hennes engelska pappa gav henne ett exemplar av Coraline på originalspråk.
Varför är han fortfarande relativt okänd i Sverige?
- Det är nog mycket för att han inte finns översatt till svenska, och det mesta av det som finns översatt är slutsålt på förlaget. Men han har en enorm fanbas på nätet.
Hon tror också att det hänger ihop med att han beskrivs som fantasyförfattaren Neil Gaiman.
- Många säger jag älskar dystopier men jag läser inte science fiction, eller jag tycker om böcker med övernaturliga inslag men fantasy gillar jag inte. Man kanske ska våga se att det inte är så stor skillnad på fantasy och magisk realism, som det kallas när författaren heter Isabel Allende eller Salman Rushdie.
Hon får medhåll av förläggaren Catharina Wrååk.
- Att säga att man inte tycker om fantasy är som att säga att man inte tycker om romaner. Det finns ju bra och dålig fantasy. Neil Gaiman är som en slags García Márques, i att han vågar plocka in det fantastiska.
Som person bryter Neil Gaiman mot de flesta fördomar om hur en författare ska bete sig och se ut. Han är ogenerat utåtriktad, har en av författarvärldens mest aktiva bloggar och svarar glatt och ofta på läsarmejl, oavsett om det rör skrivprocessen eller hur han handskas med läckande reservoarpennor.
- Där sitter jag ensam vid skärmen och hittar på saker, och då finns det en stor glädje i att träda tillbaka in i världen och säga nu ska jag läsa upp för er vad jag skrev eller svara på lite frågor på min blogg. Eller twittra som en tok en hel eftermiddag.
Det är inte bara hans hängivna fans som har gett Neil Gaiman epitetet litteraturens rockstjärna. Kalufsen och en garderob full av svarta jeans, svarta t-shirtar och svarta skinnjackor bidrar till mytologiseringen.
- Det är en look som jag hade som 32-årig serieskapare och jag har hållit fast vid den av bekvämlighet. Men jag fattar inte riktigt rockstjärnegrejen. Det är rart och roligt och knäppt, men jag tänker att nu när jag närmar mig 50 så är det kanske dags att snagga mig och köpa en brun kavaj med skinnlappar på armbågarna.
