I ditt efterord till diktsamlingen skriver du att du nästan önskar att någon annan hade skrivit den.

–Det finns något problematiskt med sonettformen. Den är lite flörtig, så lätt att älska. Och så är det det där med rimmen...

Vad är det med rimmen?

–Jag har många gånger verkligen talat emot slutrimmet som poetiskt verkningsmedel eftersom det nästan är hopplöst svårt på svenska, men när jag läser de här sonetterna högt märker jag att här finns massa inrimsstrukturer som gör att man nästan inte hör radsluten.

Du skrev de 27 sonetterna fort.

–Fortare än något annat jag har skrivit, faktiskt. Ibland vaknade jag mitt i natten och skrev en sonett rakt av, på tio minuter! Jag kände att jag var med om något speciellt, som om jag kunde ha skrivit hur många som helst.

Men sonettens bundna form, och att det ska rimma – är det inte egentligen rätt komplicerat att skriva dem?

–Det har hänt många poeter att man skriver sådär snabbt. Det har att göra med att formen är känd om man har sysslat länge med poesi, man har den inom sig. De där femtaktiga jamberna, man kan gå igång på det och då kommer det bara, det är inte så jävla mycket knåp som man kan tro.

Du är en etablerad poet och sonetter tillhör inte vanligheterna i nyskriven svensk poesi – hur kommer samlingen att tas emot, tror du?

–Jag vet inte. Några samtida har ju givit ut sonetter – Lars Forssell på 80-talet, Lars Gustafsson, Lotta Olsson...ja, förresten, inte så många kanske.

Men du står i förbindelse med en historisk tradition.

– Ja, och det kan jag se när jag läser dem nu, här finns spår av allt möjligt, inte minst Rilke.

Det blev 27 sonetter. Varför det?

– Det håller jag för mig själv. Det är en intressant siffra...

Samlingen är djupt personlig.

– Jo, det är den ju. Den handlar om modersgestalten i någon slags utvidgad mening men här finns förstås en privat bakgrund. Det är min mamma och mina erfarenheter, men jag ställer också frågan om vad en moder egentligen är. Allt man gör, eller som i mitt fall, skriver, gör man inför en moder.

Din mamma är drabbad av alzheimer. Hon har tappat sitt minne och sonetterna innehåller många tankar om just minnet.

–Modern representerar känslan av närvaro i livet, alltifrån det lilla barnets upplevelse av moderskroppen. Det bär man med sig, det minns man alltid.

Modern är verkligen närvarande som kropp i samlingen.

–Så är det... men jag vet inte... äh, jag känner mig lite förundrad över dikterna själv, faktiskt.

Det finns en stark känsla av sorg, av saknad. Vad kan skrivandet göra med de känslorna?

–I sonetten finns en retorisk struktur – och har så gjort allt sedan Petrarca – som handlar om att göra den frånvarande närvarande i dikten genom tilltalet. Om jag säger ”Inger” så gör jag henne närvarande i tilltalet även om hon är borta.

Din förra bok heter ”Jag talar till de döda” – det här är ingen ny tematik för dig.

– Nej, verkligen inte.

Det kvinnliga står i centrum, kan man säga.

– Jag utforskar det. Det har jag ägnat mig mycket åt, framför allt i förhållande till antik litteratur. Pindaros, Sapfo – där finns en annan kroppslighet, en annan sexualitet. Sonetterna om modern är en undersökning av vad det kvinnliga är. Jag har nästan alltid känt mig själv som en slags kvinna och det måste ha med min mamma att göra. Den könssexuella gränsen upplöses i förhållande till modern. Min mamma är numera bara kropp och känsla och jag kan plötsligt förhålla mig till det igen och känna de känslor som är oidipala. Här finns ett extremt tabu, ett incesttabu.

Du nuddar vid det i dikterna.

–Ja, jag blir nästan förfärad när jag läser det nu, men alla vet att det finns en sådan bindning, som inte får realiseras förstås, men den finns där.

En av sonetterna beskriver hur du blir vittne till ett samlag mellan fadern och modern.

–Det är ju från modern jag som son får sexualiteten. Fadern reglerar den, men modern ger sonen det heterosexuella begärsobjektet. Modern läggs alltid in i den begärda kvinnan, då tangerar man incestförbudet, men det är också en gåva, modern ger från början möjligheten till njutningen i livet.

Fadern är enbart närvarande som ett nej i din samling.

–Ja. Men när min pappa dog skrev jag också en serie dikter. De dikterna är ett slags syskon till den här samlingen.

Den avslutande sonettens slutrader är uppgivna: ”Ett fadersnej står vakt vid diktens ansats. Trött teater återstår nu. Leda. Tom display.”

–Det är en stark förnimmelse av att det är mamma jag skriver för. Hon finns inte längre som läsare.

I en av sonetterna finns några verkligt vackra rader om kärleken: ”Men kärleken är tidlös inuti/Ett hål som törstar efter verklighet”

– Mina föräldrar skilde sig när jag var tolv. De hade varit ett par sedan de var 16 år och byggde vår familj på idén att kärleken är någonting som man rör sig i, ständigt. Det har jag, och säkert många med mig, haft problem med. Kärleken är något man erfar i stunden. Jag älskar inte alltid den jag lever med, eller barnen. Det är något som uppstår i ögonblicket. Kärleken är helt enkelt den stora mänskliga erfarenheten av det verkliga.

Det finns starka drag av smärta.

–Det är en generell smärta som de flesta får vara med om, att förlora sina föräldrar. I min mammas fall handlar det om att hon är, men inte finns. Men sedan är väl det också så, om man ska vara uppriktig, att livet är rätt smärtsamt. Och enormt lyckligt. Ja, livet är mycket mer akut än vad man föreställer sig.

08-13 51 25, stefan.eklund@svd.se