Det är första dagen efter semestern och hon sitter i sin loge och läser pjäsen tillsammans med en sufflör. Några repliker har bleknat under sommaren och Melinda Kinnaman blundar och liksom skriver med pekfingret i luften när hon letar efter ett tappat ord. Benen har hon placerat i skarpa vinklar åt olika håll, det ena mot väggen och det andra mot soffbordet. Det kan bara vara bekvämt för någon som är väldigt vig och Melinda Kinnaman är en sådan person.

Hon var 30 år när hon började öva cirkuskonster för den kvinnliga huvudrollen i Romeo och Julia. I föreställningen – ett samarbete mellan Dramaten och Cirkus Cirkör – fick Melinda Kinnaman svinga sig i trapetser, klättra i rep högt över scenen och utföra allehanda akrobatiska övningar. Under 2000-talet har hon gjort så mycket fysisk teater (förra året spelade hon en tyngdlagsupphävande Ariel i Lilla Stormen) att hon började längta efter en roll i ett renodlat relationsdrama.

Kanske hörde teaterguden eller Marie-Louise Ekman hennes bön för just då blev hon erbjuden rollen som Stephanie Wilson, en MS-sjuk violinist som går i terapi hos Dr Feldmann (Reine Brynolfsson). Hon kan inte längre spela musik och lider av självmordstankar, men hennes vassa tunga har ännu inte mist sin skärpa.

–Det är en fantastisk roll! Hon är så rapp i käften. Och jag får jobba fysiskt fast på ett helt annat sätt. Nu handlar det om skakningar och små rörelsebegränsningar.

För att förstå sjukdomens fysiska och psykiska konsekvenser har Melinda Kinnaman träffat kuratorer inom MS-vården och personer som lider av sjukdomen, bland andra Louise Hoffsten.

Hon har också letat bland sina egna minnen och i tanken sökt sig tillbaka till USA, som hennes föräldrar kommer ifrån. Vid spegeln i logen sitter en familjebild där Melinda Kinnaman bara är något år gammal. Längst bak står pappa Steve med långt, ljust hår och allvarlig blick. Han deserterade från Vietnamkriget, flydde till Laos och träffade Dee. Hon är också med på bilden, i stora glasögon och inramad av tjockt mörkt hår. Dee var lärare och åkte till Laos för att undervisa i engelska men blev gravid och hamnade i Sverige, det enda land som tog emot sådana som hennes man, Vietnamdesertörer. Tillsammans har de skaffat ett omodernt hus i Saltjö-Boo, utan varmvatten och toalett. De läser svenska för invandrare, har fått dottern Melinda och nu är de på besök i USA och farmor Rosalie håller ena handen på sitt lilla barnbarn.

Rosalie fick MS när hon var 30 år och blev så småningom beroende av sin permobil. När Melinda hälsade på, och det gjorde hon och föräldrarna minst en gång om året, fick hon sitta i sin farmors knä och tillsammans körde de runt i trädgården och sa hej till alla blommorna.

–Hon hade en rå och brutal humor, hon kunde skämta på sin egen bekostnad och det gjorde säkert att hennes sjukdom blev enklare att hantera för omgivningen. Men hon gömde sig nog bakom humorn.

När Rosalie var 56 år tog hon livet av sig. Melinda var 7 år då och i dag sörjer hon att hon aldrig hann vara vuxen tillsammans med sin farmor.

–Hon var republikan, ganska religiös och hade nog en föreställning om att man inte skulle ta emot hjälp. Hon orkade inte vara så beroende av andra som hon blev.

Repetitionerna har varit känslomässigt omtumlande och Melinda Kinnaman har gråtit flera gånger. Pjäsen har också fått henne att minnas sin egen sjukdom. När hon var 25 år och mitt uppe i flera olika teaterprojekt drabbades hon av en hjärnblödning som slog till utan förvarning. Ett kärl brast och det började brusa i högra delen av kroppen.

–Den där rädslan när man inte kan kontrollera sin kropp... Jag försökte att inte gå för långt in i den känslan, även om jag varken ville eller kunde stänga av den. Det var under den tiden som jag insåg vilket rikt nätverk av familj och vänner jag har, samtidigt som jag upptäckte hur ensam man ändå är när man blir sjuk. För även om de andra finns där så är det ju bara mig det händer.

Hon hade tur. Symtomen gick tillbaka av sig själva och den planerade operationen kunde ställas in. Men när hon är trött eller utarbetad händer det fortfarande att den där brusande känslan sätter sig i högra ansiktshalvan, som en påminnelse om att ingenting är självklart.

På pappret ser hennes karriär så enkel ut. Melinda Kinnaman har inte kämpat för att bli skådespelare, hon hann inte ens drömma om teater- och filmlivet innan hon var mitt uppe i det. Det betyder inte att yrkesvalet var givet på förhand. Tvärtom. Inget pekade mot att hon skulle bli skådespelare och ändå bara blev det så.

En morgon när hon var 13 år läste hon högt ur en tidningsannons vid frukostbordet. De sökte en tonårig flicka till en filmroll och skulle hålla en audition, varpå pappa Steve frågade om hon ville gå dit.

–Jag sa nej och gick jag till badrummet för att borsta tänderna. Jag minns det här så tydligt, hur jag började tänka ”varför inte?” Enda anledningen att inte gå dit skulle vara feghet, tanken att jag inte skulle duga. Så när jag stod där vid handfatet hade jag bestämt mig för att försöka, fast jag aldrig hade varit särskilt intresserad av skådespeleri tidigare. Om pappa inte hade ställt frågan hade jag nog aldrig kommit på idén och då hade jag förmodligen aldrig hamnat i det här yrket, säger Melinda Kinnaman.

I rent trots mot sin egen bristande självkänsla erövrade hon en roll i Lasse Hallströms Mitt liv som hund, och på det följde medverkan i såväl Bo Widerbergs som Hasse Alfredsons filmer. Mer än skådespeleriet var det själva stämningen på filminspelningarna som gjorde att hon fortsatte, den där känslan av att helt gå upp i en gemenskap och känna att man gör något betydelsefullt tillsammans.

–Film och teater kan vara så förföriskt. Livet får en förenklad mening genom att man får fördjupa sig i något annat som känns viktigt.

Hon jämför med religiösa sekter, eller med politiskt drivna gerillagrupper; världen utanför bleknar och den gemensamma övertygelsen blir till ett rus. Förföriskt och förtärande. Melinda Kinnaman citerar sin rollfigur: ”Musiken är inte mitt arbete, det är inte ens ett sätt att leva – det är där jag lever.” Hon har sett kollegor som har slukats upp av sitt yrke och hon har själv låtit sig dras med, om än tillfälligt. När hon spelade i Lars Noréns pjäs Personkrets 3:1, som handlade om samhällets utslagna, gick alla så intensivt upp i arbetet att kontakten med omvärlden blev lidande. Melinda Kinnamans dåvarande man Lars Demian sa, halvt på allvar, att det borde startas en stödförening för Personkrets-teamets anhöriga och flera av de medverkande skilde sig faktiskt i samband med turnén, dock inte Lars och Melinda.

Ruset är den ena sidan av arbetet. På den andra sidan finns tvivlet, det där vacklande självförtroendet som Melinda Kinnaman bestämde sig för att motarbeta redan som 13-åring. Nu sitter hon i sin loge på Dramaten och även om det är trotset som syns i blicken så finns tvivlet också kvar. Vi pratar om en replik ur Duett för en. Den MS-sjuka violinisten Stephanie Wilson har sålt sin fiol och kommit fram till att hon aldrig var någon riktig konstnär. ”Jag var en bluff och alla gick på den”, säger hon till sin terapeut, spelad av Reine Brynolfsson.

–Visst känner jag igen den känslan. I det här yrket är man enormt utsatt för vad folk tycker och tänker om en och varje gång jag går in i ett nytt projekt finns tvivlet där, men det brukar tystna lite när jag har kommit in i arbetet. Fast det är tillfälligt. Nästa gång man börjar med något nytt är det där igen. Känslan av att vara en bluff kommer nog att följa med mig hela livet, men jag har lärt mig att det brukar gå att arbeta ändå.