Martina Lowden hoppas att hennes hyllade debutroman Allt ska ge läsarna ”estetiska, intellektuella och emotionella upplevelser”. –För att inte tala om att jag har ett hopp att skrivarskolestudenter läser den och inser att ”om hon kan skriva så där kanske jag vågar göra en bok som törs lite mer än att vara 125 sparsmakade sidor barndomsskildring”.
Det står klart på flera ställen i Martina Lowdens Allt. Huvudpersonen M som i Martina ska debutera och det kommer att bli enastående.
Som på sidan 498 till vännen ”E”: ”Bok! Tycker jag. En av dig, en av mig. Tumme? Om inte vi, så vem? Eller, du vet, alla gånger vi sett meningen ”Bättre än så här blir det inte” på bokomslag och vetat att jo, det måste bli bättre”.
Det blev bättre.
Dokumentärromanen Allt har fått landets kritiker att släppa loss i ett nästan enigt hyllningsvrål. Flera har undrat hur någon så ung har kunnat få till något så genialiskt. SvD:s recensent Eva Johansson gissade att Martina Lowden egentligen ”är en bildad äldre herre med fäbless för ordlekar”.
Allt är fragment i dagboksform som Martina Lowden skrev från 19 till 22 års ålder.
- Jepp, det är jag sida upp och sida ned, säger hon.
Med referenser till film, litteratur, popmusik och ordböcker får läsaren följa den brådmogna M, vars enda sällskap i början verkar vara hennes mormor, böcker och stickbeskrivningar. Hon registrerar och
reagerar. Bryter av språket brutalt, men samtidigt ömsint.
Och det är inte bara M i Allt som har hybris. Det har även verklighetens Martina Lowden. Det försäkrar hon över en äppelpaj plaskande i vaniljsås på Valand på Surbrunnsgatan i Stockholm. Med sin svarta basker och vita kappa passar hon bra in i konditoriets 50-talsinredning. Här skrev hon några av de dagboksliknande anteckningarna. Här formulerar hon nu genomtänkta svar om det redigerade slutet.
- Aase Berg skrev i sin recension i Expressen att jag hade en monstruös stöddighet. Den hade jag redan när jag skrev boken och den finns på många ställen i boken. Den är väl ett skäl till att jag har jämförts med en massa medelålders män.
Hon är inte så förvånad över att flertalet recensioner varit positiva.
- Jag visste att jag har skrivit ett speciellt verk.
Däremot kunde hon inte förutspå att hennes bok skulle dunsa ned mitt i höstens debatt om högkulturens väg mot subkultur. Allt diskuteras till och med på modebloggar och folk som annars inte läser
särskilt mycket önskade den sig i julklapp. Det hade hon aldrig väntat sig.
- Jag tänkte att man måste vara besatt av litteratur för att förstå den.
Hon ler, sträcker på ryggen och texten på den vita t-shirten skymtar bakom flätorna: ”Intellektuellt arbete byggde denna kropp.”
- När man har tillbringat de senaste 15 åren av sitt liv med att läsa och skriva blir det besvärligt när någon säger: ”Det är så inne nu.” Samtidigt är jag glad om litteratur blir trendigt. Det är min högsta önskan att folk ska diskutera Gombrowicz med samma engagemang som jag och mina gymnasievänner satt på det här kaféet 2002 och analyserade Pulps texter.
Hon skottar upp paj.
- Bara ingen tror att jag har skrivit 628 sidor experimentell prosa för att det ”råkade bli lite inne”.
Allt börjar 2003, några veckor efter att det tog slut mellan verklighetens Martina Lowden och hennes flickvän sedan tre år. Ett uppbrott som fick henne att åka in på psyket.
- Det är så man måste förstå M i början: Som en person som förlorat den hon
älskade, som flyttats tillbaka i livet och får börja hantera sin verklighet på ett speciellt sätt.
Ordvrängeriet tog också sin början i och med Allt. Martina Lowden läste Svenska Akademiens Ordlista från pärm till pärm för att slippa stöta på några texter om kärlek.
- Jag var fullständigt galen när jag skrev Allt. Nu läser jag inte alla skyltar baklänges längre, men fortfarande måste jag ofta anteckna saker jag ser.
Ända sedan 12-årsåldern har hon varit övertygad om att hon skulle författa ett betydande verk.
- Jag hade för mig att det var viktigt att ge ut en bok tidigt och att det skulle vara en roman som geniförklarade mig.
Det var inte planerat att debuten skulle bli en dagboksroman.
Hon hade flera andra romanmanus på gång, men var inte nöjd. Så fick en bekant på förlaget Modernista höra om hennes anteckningar.
- Jag hade aldrig haft tanken på att skicka in tusen sidor dagbok.
Belästheten leder till frågan vad Martina Lowden egentligen gjorde under sin barndom. ”Läste och skrev”, svarar hon
kvickt.
- Jag var ett sådant där barn som nästan förtjänar att mobbas. Jag var så monstruöst stöddig.
- Mina försök att vara ”som man skulle” var så misslyckade att jag hellre läste en bok. Jag gick inte till skolan och hoppades att de populära tjejerna skulle prata med mig. Jag hoppades på att de skulle lämna mig i fred så att jag fick sitta inne och läsa.
Att just litteraturen blev hennes alternativa värld tror hon beror på att hennes familj inte hade någon tv.
- Jag ritade mycket, men båda mina föräldrar är bildkonstnärer och jag ville ha något eget.
Visserligen läste hon även hästböcker och Kalle och Hobbe. Fast tidigt också sådant som Shakespeares Hamlet och Konstantin Stanislavskijs En skådespelares arbete med sig själv.
Hon viftar bort att hon skulle tycka att de flesta andra är obildade för att de inte plöjt så mycket tung litteratur som hon.
- Äsch! Jag är väldigt obildad. Jag kan inget om klassisk musik eller om sport. Mina geografikunskaper är väldigt dåliga. Min sociala kompetens är inte
särskilt hög. Jag kan inte sminka mig fint
Hon har däremot inget emot att kallas pretentiös.
- Det är ett problem att annan litteratur i dag inte är mer anspråksfull. Den här boken är ett försök att göra allt det jag saknar hos andra: Ett tusenbitarspussel som utgår från en impressionistisk målning där varje liten bit har så intressanta penseldrag att man kan studera det i sig.
