”Nej men det där är inte på riktigt, det måste vara en konstinstallation”. Det har inte gått en enda dag på senare tid utan att jag sagt just så. Men aldrig har väl livet runt omkring heller verkat så mycket som ett projekt regisserat med ambitionen att se hur vi i omgivningen reagerar. Enligt utvecklingskonstens alla regler borde det annars vara omöjligt för människoarten att ställa till med så mycket ologiska saker på så kort tid. Och nej, här pratar jag inte om de tre minuter som Björn Ranelid firmafestdiggade till sitt eget bidrag på Melodifestivalens scen i lördags. Det var något annat, något så mycket större. Vi ska strax återkomma till vad.

Men kanske beror det nyktra antagandet att det som sker inte kan vara annat än en konstinstallation på att samtiden inte gjort sig förtjänt att bli annat än misstrodd. Att slå upp ögonen på morgonen är som att från pärm till pärm bläddra sig igenom en jubileumsutgåva av En ding ding värld. Att se samtiden som en konstinstallation blir ett sätt att orka. När Malou von Sivers i höstas bjöd in Lars Ohly till sitt tv-program för att tala om erotisk litteratur över en champagnelunch måste det givetvis ha varit en konstinstallation.

Seans Banans nya långfilm som uppfinner en helt ny lägsta nivå av humor – också den en installation, precis som mannen som stoppades av polis och hade ett gäng renar som passagerare i baksätet. Södersjukhusets annons på Platsbanken som använde sökorden ”tv-seriesnygg eller söderhipster” i sin jakt på nya medarbetare låter som en typisk konstinstallation i mina öron. Inte heller det kalkonartade manuset till tv-serien Kontoret kan väl vara något annat än just en installation. Det är Ove Sundberg som skrattar åt oss, inte vi åt honom (i dubbel bemärkelse).

Björn Ranelids och Sara Lis bidrag i årets Melodifestival kunde vid en första anblick misstas för en konstinstallation. Men det som skedde på scen i lördags kväll var just det som låttiteln antydde: det var ett mirakel. Åtminstone för alla som ägnat det senaste decenniet åt att spy galla över denna folkliga fest i viftande ballonger. Säga vad man vill om Björn Ranelid men han är en do-er. Likt en finkulturens väktare ger han sig in i tävlingen, går direkt till final och börjar exakt där och då att förgöra schlagern inifrån. Han är som föräldern som plötsligt dyker upp på ungdomsdiskot. Från och med där och då blir ingenting längre roligt.

Ranelids succé väckte direkt indignerade känslor i schlagerskrået. Icke namngivna källor har i en artikel i Aftonbladet (20/2) varnat för att detta kan vara slutet på festivalen. Källorna avrundar med att konstatera att med Ranelid har ”schlagern har blivit ett nöjesjippo”. Ah, men vänta nu – är också det citatet är en konstinstallation? Det måste det väl vara? Samtiden dribblar bort mig.

För inte kan det ha varit en överraskning att schlagerfestival till slut skulle implodera. Det var enligt alla popvetenskapliga lagar otänkbart att den skulle fortsätta att expandera i all evinnerlighet. Att det skulle bli Björn Ranelid som med sina ord om kärlek skulle döda Melodifestivalen var jag inte beredd på. Snyggt jobbat.