De verkar vara ett hyfsat välbeställt par. Skulle jag göra en snabb gärningsmannaprofil över dem skulle jag gissa att de jobbar med design i någon form. Kanske åker de varje morgon till andra delen av Söder för att stämpla in på en reklambyrå. Deras lägenhet är inredd med få saker, men alla är av klassisk god design.

Nej – jag tillbringar inte hela mina dagar med att iaktta mina grannar, men med ett skrivbord vid fönstret, mittemot deras vardagsrum, har det blivit omöjligt att inte se vad som händer där. Varje vecka kommer en kvinna dit och städar. Hon dammsugar, plockar, skurar och dammar. När paret kommer hem till sin nystädade lägenhet är hon som städat den borta. Hon kommer först tillbaka om en vecka för att börja om igen.

Det spelar ingen roll att jag har sett alla avsnitt av Herrskap och tjänstefolk och de två säsongerna av Downton Abbey fyra gånger om. När det verkliga livets tjänstehierarki varje vecka utspelar sig genom fönsterrutan är den inte lika poetisk som i den tv-sända versionen.

Kanske är det så att vi inte kan få nog av dessa såpor nu för att vi själva försöker få ihop det där som förut kallades för livet, men nu blivit ett tiotusenbitars pussel. Till skillnad från betjäntsåporna föredrar vi i Sverige dock att inte behöva se dem som i tv-serierna agerar tjänstefolk.

De städar hemma åt oss när vi är på jobbet och på jobbet när vi är hemma. Ser vi dem inte behöver vi inte fundera mer på vår egen moral utan kan fortsätta att förföras av sociala skillnader klädd i prisbelönta kostymgarderober.

Och de brittiska klassåpornas succé sprider sig över hela världen. Bildgoogla ”dog dressed as lady Mary” och upp kommer en träff på hunden Scout i New Jersey som klätt ut sig till sin (?) favoritkaraktär ur Downton Abbey. På tidningen The Guardians tv-blogg diskuteras varje nytt avsnitt av Herrskap och tjänstefolk, på engelska med titeln Upstairs downstairs och som BBC för två år sedan dammade av efter 35 år i malpåse.

På söndag sänds det tredje avsnittet i den nya säsongen och kalendern på 165 Eaton Place har bläddrats fram till 1938. På husets övervåning ägnar sig sir Hallam Holland åt att försöka förhindra ett andra världskrig medan hans hustru lady Agnes hjälper till att samla in pengar till judiska barn som evakuerats efter den tyska kristallnatten.

På undervåningen käbblar hushållaren Pritchard med kokerskan Mrs Thackeray om världsliga saker. Det råder inga tvivel om vilka i huset som ägnar sig åt de ärbara uppgifterna.

Frågan är om vi i Sverige skulle vi kunna älska en inhemsk tjänstefolksserie så som vi älskar de brittiska varianterna? Inte skulle det väl gifta med den svenska folksjäl som formats av decennier av socialdemokratiskt styre. Men vi skulle antagligen vara redo nu för en storproduktion baserad på skatteavdraget för hushållsnära tjänster.

Vem blir först med att ge oss Sveriges första rut-såpa? Och nej – det är inte en dokusåpa där tio städerskor ska tävla mot Skatteverket om att få sin del av reduceringen tillbaka utan en serie där vi endast får följa dem som i brittiska klassåpor bor på övervåningen. I rut-såpan får vi aldrig se dem som utför tjänsterna.

De har i stället blivit utskrivna ur manuset genom att i osynlighetens ljus genomföra en skattereducerad tjänst genom fakturamodellen.