”Finns det mycket dålig svensk humor? Jag skulle ha älskat att se det”, säger Kristen Wiig och skrattar. Den blott 37-åriga sketchhumorveteranen sitter mitt emot mig i ett hotellrum i Los Angeles när hon berättar om sin Sverigeresa förra året. Besöket var mest en impuls:

– Det hela var i stil med ”Låt oss dra till Stockholm”, liksom. Och folk undrade förvånat; ”Varför ska du till Stockholm?”. Jag tyckte verkligen om det, det är så vackert där. Jag har egentligen inte rest så mycket, men det är hittills en av mina absoluta favoritplatser.

Frågan är just vad Kristen Wiig skulle tycka om svenska komiker, om hon förstod språket. Som något av en auktoritet på dagens mest inflytelserika humor, hade hon säkert haft en del synpunkter om hon snubblat in på, säg, stand-up krogen Norra brunn. Under sina sex år på Saturday night live - USA:s allra namnkunnigaste mest grandiosa humorshow - har Wiig kultiverat fram en improvisationsteknik som slår det mesta. SNL har varit plantskola för många av USA:s mest ikoniska humorister; från Chevy Chase och Bill Murray till Tina Fey.

Att vara extremt mångfacetterad på gränsen till patologiskt ombytlig i sin imitationsförmåga är ett grundläggande krav. Det klarar Wiig med lätthet. Hon slänger sig vilt mellan sylvassa parodier av amerikanska politiker och oförglömliga egna skapelser som den omdömeslösa filmkritikern Linda, den ständiga överträfferskan Penelope och den häcklande skolflickan Gilly. Fråga en amerikan mellan 15 och 35 och den har troligtvis en favorit bland dessa.

En röd tråd är Wiigs fokus på de enerverande detaljerna i det mänskliga beteendet; en distraherande mimik som skaver i betraktarens öga, ett påfrestande tics eller ett oregelbundet kroppsspråk som tar alldeles för stor plats i rummet. Ändå älskar man och kan nästan alltid relatera till dessa karaktärer. Privat visar sig Kristen Wiig vara motsatsen till sina maxade scen-alter egon. Hon är på bra humör, men försiktig. Klädd i en blommig, mörkblå klänning och med ett behärskat kroppsspråk, ett svagt leende och knäppta händer, känns Penelope långt borta. Wiig är fullt medveten om diskrepansen mellan hennes scenperson och privata jag:

– Jag är inte en underhållare på det privata planet. Till och med nu går jag in i mitt skal lite grann. Folk väntar sig att jag alltid ska vara rolig eller bete mig galet. Det är det sista jag gör.

Kanske är det en överlevnadsteknik eller ett sätt att kunna observera andra och få ideér?

– Jag vet inte, men på någon nivå skriver jag hela tiden på nytt material, säger Wiig.

Fröet till hennes bioaktuella komedi Bridesmaids såddes för fem år sedan. Det var den moderna buddykomedins megaproducent Judd Apatow som då bad Wiig om ett manus efter att hon hade spelat en biroll i hans graviditetskomedi På smällen. Som manuspartner valde Wiig sin gamla sketchpartner Annie Mumolo från The Groundlings, en improvisationsgrupp som liksom Upright citizens brigade Theatre tillhör Los Angeles hippaste. Vägen till ett färdigt manus kom dock att bli betydligt mer tidskrävande och utdraget än vad de väntat sig:

– Efter att vi hade pitchat det till Apatow följde nästan fyra och ett halvt års omskrivningar. Jag tror att det berodde på att det var vårt första långfilmsmanus och det var så många saker som vi inte hade tänkt ut innan vi hade en chans att skriva ned dem. Men Judd är väldigt bra på att peka på det som är kul och samtidigt ge konstruktiv kritik och föreslå andra alternativ.

Wiig medger att hennes långa sketchskrivarbakgrund vid The Groundlings och Saturday Night Live innebar en stor omställning till filmformatet (”de är längre och man använder sig av färre peruker”). Bridesmaids har beskrivits som en kvinnlig motsvarighet till Baksmällan och visst finns det paralleller: några vänner med vitt skilda egenheter sluter sig samman för att bland annat ge sig ut på en möhippa som spårar ur totalt. Men att det blev en film om bröllop var inte för att attrahera en kvinnlig publik, utan berodde helt på omständigheter enligt Wiig:

– Vi ville skriva en film som hade många kvinnliga roller och Annie råkade ha varit på åtta bröllop under det året, så kanske påverkades hennes tankeprocess delvis av den frustrationen.

Bruden spelas av Maya Rudolph, som är bästa vän med Wiigs rollfigur. De andra tärnorna är också framstående humornamn med tonvikt på tv-serier; Ellie Kemper (The Office), Wendi McLendon (Reno 911!), Rose Byrne (Get him to the Greek) och Melissa McCarthy (Gilmore girls). Ett genomgående drag är ett framhållande av brudtärnornas olika svagheter och då allra mest hos Wiigs huvudroll, om än inte lika tillspetsat som hos hennes bisarra Saturday night live-figurer. Men precis som i de sketcherna har Wiig utgått från egna erfarenheter. På SNL gräver hon ur sin brokiga skara jobbtitlar innan komikerdebuten (bland annat persikoförsäljare och korvgumma) och i Bridesmaids har hon hämtat delar från perioder i livet då vänner har passerat milstolpar som har kastat ljus över det egna stillaståendet. Wiig har ingen prestige.

– Jag tror att när du skådespelar och i synnerhet när du gör komedi, så måste du lämna all din fåfänga vid dörren. Du kan inte hålla på och reflektera över hur du ser ut eller hur andra människor betraktar dig. Om man gör det tror jag att det till slut påverkar ens framträdande.

Att Judd Apatow - Hollywoods idag kanske mäktigaste beslutsfattare inom komedier - har dröjt så länge med att omfamna vågen av briljanta tv-komedienner genom att lyfta fram några av dem i huvudrollerna i en långfilm, är ganska anmärkningsvärt. Och när jag lite senare får en pratstund med Apatow visar det sig att Bridesmaids upplägg inte ens var hans grundtanke:

– När vi testvisade På smällen så vrålade publiken av skratt sekunden som Kristen yttrade något. Det var tydligt att människor genast älskade henne. Under filmandet så tänkte jag ”Den där karaktären vill jag gå hem med? Vad gör hon efter jobbet? Vilka umgås hon med?”. Det är så det ofta börjar för mig. Så jag frågade om hon hade några manusidéer. Jag tänkte inte i termer om enbart kvinnliga huvudroller, utan bara en film - viken som helst - med henne.

Men lyckligtvis hamnade sex komedienner på bioaffischen. Wiig har dock inte mycket att säga om hur kvinnliga komiker ständigt underskattas i stora amerikanska filmer. Hennes analys av kvinnligt och manligt inom humorspektrat är förvånande i sin enkelhet:

– Det som är roligt är roligt, oavsett kön. Man verkar inte göra den där separationen mellan manligt och kvinnligt lika mycket inom drama som man gör inom komedier, men att det har blivit en snackis av att det är sex kvinnor på den här affischen är förstås en bra sak. Jag tror förvisso att män och kvinnor kan tycka att olika saker är roliga, eftersom vi har olika språk.

När jag står där uppe på scenen, så är jag inte mig själv.

Kristen Wiig

Wiigs komiska attraktionskraft är utan tvekan lika stark på kvinnor som på män. Många är de gånger jag har surfat runt efter obskyra Wiig-klipp på nätet. I fjol kallades hon för ”planetens roligaste kvinna” av Simon Pegg, medskådis i alienkomedin Paul. Och nyligen intervjuades Wiig av en pubertalt inställsam Dave Grohl - frontfigur i rockbandet Foo Fighters - i Interview Magazine. En annan man som sällar sig till beundrarskaran är Bridesmaids regissör Paul Feig, som ser likheter mellan Wiigs figurer:

– Så många av de karaktärer som Kristen spelar på Saturday night live låtsas att allting är toppen medan de i själva verket är rena katastrofer inombords, och det är samma sak här.

Själv tycks Wiig inte riktigt kunna sätta fingret på vad hennes skicklighet utgörs av:

– När jag står där uppe på scenen, så är jag inte mig själv. Man tar på sig en peruk och en kostym och så blir man den personen. Och om den personen har självförtroende, så blir man självsäker. Man är helt olika i varje roll och som skådespelare är det något oerhört tacksamt.

Kanske ligger mycket av Kristen Wiigs storhet just i denna automatiska och för henne själv närmast oförkarliga förvandling. Likt penseldragen hos många konstnärer och melodierna hos många musiker, där det originella uppstår utan självreflektion. Där det som är roligt, är roligt.