Grammispriset har sedan det instiftades 1969 alltid omgärdats av omgörningar och skandaler. Tänk bara på 1972 då priset för bästa grupproduktion gick till den idag fortfarande hemliga proggduon Philemon Arthur & The Dung och deras debut på kakburkar och gnällsång. Chocken blev så stor att priset lades på is i 15 år. Eller tänk på 1993, när Popsicle önskade att dansbandet Arvingarna skulle dö i en bussolycka. Det kan man kalla för en skandal.

När arrangerande Ifpi nu väljer att åter igen göra årets Grammisgala till en intern branschfest utan publik eller tv-sändning är det svårt att vare sig bli upprörd eller ledsen. Det är ju bara ytterligare ett exempel på dåligt varumärkesbyggande, med olika slags galor varje år och en nonchalant behandling av mindre kommersiella genrer, vars priser delats ut innan tv-kamerorna slagits på. Jämför gärna med Polarpriset, som inte heller förstått värdet av en konsekvent linje utan desperat testat olika sätt att föra ut sitt musikpris i världen.

När det nu meddelas att Aftonbladets läsarpris Rockbjörnen skjutits på framtiden och P3 Guld-galan flyttas till en prestigelös tisdagskväll kanske man kan ana en mindre kris för de svenska musikprisgalorna. Eller åtminstone ett uppblossat krismedvetande.

Även om det, både från Grammis- och Rockbjörnenhåll talas om en önskan att göra något nytt, är förändringarna självklart en konsekvens av det senaste årets ekonomiska kris. Om det finns inte mycket att säga. Vad man däremot kan undra lite över är hur framtiden ser ut för denna typ av retrospektiva prisutdelningar. Med vikande skivförsäljning, ökad fildelning och ett musikliv där kontakten mellan artist och publik i ökande grad går direkt via nätet och konserter, utan att nödvändigtvis gå genom skivbolag och medier, är det direkt nödvändigt att stanna upp och anpassa sig till en ny verklighet.

På något sätt känns det modernare att som Bear Quartets Mattias Alkberg avsäga sig bandets Grammisnominering än att som Anna Järvinen, via mejl och hemsida, på sina bara knän be om folkets röster. Att hon bara fick en enda nominering till Grammisfinalen, i kategorin Årets textförfattare, är förstås skamligt. Men det kanske inte gör så mycket.