Klockan är nio på morgonen och Joe Sacco har just kommit igång med dagens arbete hemma i Portland, Oregon, men avbryter gärna sitt tidskrävande mastodontprojekt för en telefonintervju.
–Jag jobbar med en historisk bok om Gaza. Det har tagit mig sju år, men nu är jag nästan klar.
Det är inte första gången han skriver om konflikten mellan palestinier och israeler. Reportageboken Palestine, som snart ges ut på svenska, är en klassiker som gjort honom till föregångare inom seriejournalistikgenren.
Han har även följt amerikanska soldater i Irak, vilket resulterat i seriereportage åt Guardian och Harper’s Magazine, och nyligen kom hans andra bok om kriget i Bosnien ut på svenska. Fixaren heter den och handlar om kriget och dess moraliska gråzoner men också om hur en historia filtreras genom den som berättar, i det här fallet den tidigare privatmilismedlemmen Neven, som hankar sig fram genom att mot betalning hjälpa utländska journalister.
–Jag åkte till Sarajevo 1995 med en vag idé att i serieformat skriva om kriget i Bosnien. Neven var den första människa jag mötte. Det fanns många personer av hans typ där, som kan styra en i rätt riktning och hjälpa till med översättningar. Jag upptäckte snabbt att han var en intressant person, som hade en hel del att dölja, och att jag kunde berätta historien om krigets tidiga skede genom honom.
Joe Sacco ser det som en dygd att tydligt redogöra för läsaren vilka avsikter de människor man intervjuar har, hur olika vittnesmål skiljer sig åt och hur man som journalist i slutändan ändå är helt beroende av sina källor.
–Journalistik handlar om att vandra genom olika filter. Många reportrar vill inte kännas vid det, de vill visa upp för allmänheten att de har total överblick. Jag vill i stället visa hur arbetsprocessen ser ut.
Att som reporter berätta om sina våndor inför uppdraget bäddar inte för världens roligaste läsning, men Joe Sacco använder skickligt sin egen osäkerhet som ett sätt att gestalta stämningen i Sarajevo, både vid tidpunkten för hans första besök, under början av belägringen och vid ett återbesök några år senare.
Ovissheten är ett bärande tema även i berättelserna från Irak, där han ser verkligheten genom de amerikanska soldaternas ögon. Och när han i ett uppföljande reportage intervjuar två irakier som inlett en rättslig process mot USA för de övergrepp de hävdar att de blivit utsatta för hindras han att ställa känsliga frågor av deras advokat.
Joe Sacco har skämtsamt beskrivit sig själv som en krigsfanatiker. Han modifierar uttalandet genom att säga att hans dragning till olika krigshärdar kommer ur en stark vilja att berätta om civilbefolkningen och hur människors liv påverkas av krig. Eftersom han använder sig av serieformatet för att presentera sina berättelser sticker hans böcker förstås ut i mängden.
–Vem plockar upp en bok om Bosnien bara så där? Förmodligen ingen. Men när de ser mina böcker tänker de kanske att ”den här verkar lättsam”, säger han och tillägger snabbt att han själv läser många tjocka historiska böcker, inte minst i researchsyfte.
Att seriemediet i sig kan locka läsare till tunga ämnen är dock inte den främsta anledningen till att han använder sig av det. Viktigast är möjligheten att skildra miljöer som han själv inte besökt och att genom visuella detaljer kunna skapa en känsla av hur det ser ut på de platser han skriver om.
–Serieformatet är flytande, man kan hoppa som man vill mellan nutid och dåtid. Som journalist blir mitt informationssamlande förstås annorlunda än om jag bara hade skrivit, jag måste ju ställa frågor om hur allt ser ut.
Enda nackdelen med att göra reportage i serieformat är att det krävs mångdubbelt fler timmar vid skrivbordet än om man väljer att enbart berätta i text.
–Boken om Gaza, som jag jobbar på nu, har visserligen varit lättare att finansiera än de tidigare eftersom jag skaffat mig ett rykte och fått ett bokkontrakt med förskott. Jag fick även ett stort stipendium för några år sedan, men det täcker inte på långa vägar att jag ska sitta här och jobba i sju år.
