KOMMENTAR | Historierevisionism
På våren 1995 sitter jag på ett kontor i centrala Belgrad och ansöker om tillstånd att få resa in i den s k ”Krajinarepubliken”, de områden i Kroatien som serber ockuperade i krigets inledningsskede. Inga problem med tillståndet, försäkras jag, bara jag lovar att sätta mig in litet i ”bakgrunden”. I knät får jag en gigantisk hög med trycksaker. Här påpekas att regeringen i Belgrad till varje pris försökt hindra den jugoslaviska federationen från att falla sönder. Att Kroatien och Slovenien hetsats att bryta sig ur av Tyskland och USA. Några krigsförbrytelser har inte ägt rum, än mindre några massmord. Mest karakteristiskt är den morbida sifferexercisen. Det var inte 3167 civila som i dog i ett visst område av Bosnien utan 316 och de flesta inte alls muslimer som påstås av ”lögnarna” i Sarajevo.
Krig är förvisso alltid krig och propaganda bedrevs av alla parter. Detta hade inte varit mycket att orda om i dag om inte samma slags förnekande sifferexercis börjat dyka upp igen. Senast på Brännpunkt i SvD (14/11) hävdar journalisten Tonchi Percan att massavrättningarna i Prijedor inte går att rubricera som folkmord eftersom inte lika många bosniska muslimer dog som FN ursprungligen befarat. Förra året fälldes Percan av SR:s granskningsnämnd för likartade påståenden i P1:s God morgon världen.
Vilka intressen tjänar då artiklar som dessa?
För några år sedan anmälde jag i SvD en bok med titeln ”To Kill a Nation” av en viss Michael Parenti, ämnad att berätta ”sanningen” om Jugoslaviens sönderfall.
De gamla argumenten togs på nytt i bruk. Det var inte serberna som belägrade Sarajevo. Marknadsplatsmassakrerna i Sarajevo genomfördes av bosniakerna själva i syfte att provocera fram en intervention från världssamfundet. Lägren i Omarska och Trnopolje var bara platser där skräckslagna bönder gömde sig undan striderna i närbelägna byar.
Men det intressanta med Parentis bok var inte omtuggandet av gamla krigslögner utan de slutsatser han drog av dem. Redan på 80-talet, påstod han, utarbetade CIA en plan som gick ut på att uppmana separatistiska rörelser att bryta sönder den jugoslaviska federationen så att USA och Världsbanken skulle kunna frossa i landets rikedomar. När Jugoslavien motsatte sig interventionen svarade Nato med en skoningslös bombkampanj som krossade de sista resterna av motstånd.
Till samma tankelinje fogar sig nu Björn Eklunds intervju med Diana Johnstone i Ordfront magasin (juli/aug 2003). Johstone krossar här den ena efter den andra av ”myterna” om Jugoslavien. Milosevic ville inte skapa något Storserbien, understödde ingen etnisk rensning. Siffrorna på döda, torterade, våldtagna är ”överdrivna”. Och när siffrorna inte går att bestrida hävdas att dödstalen använts av illasinnad makt i elakt syfte:
”Srebrenica blev från början använd som symbol, och ju fler dödade desto mera användbar blev symbolen”.
Detta sagt om det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget!
När Maciej Zaremba i två artiklar i DN (3/11 och 14/11) håller Ordfront ansvarigt för påståendena hänvisar Eklund och ansvarige utgivaren Leif Ericsson till yttrandefriheten och retar sig på att Zaremba kallar dem ”brunvänster”.
Men uttrycket ”brunvänster” beskriver precis vad det handlar om. Vad Parenti, Johnstone och Eklund ägnar sig åt är en ny historierevisionism. Logiken och tillvägagångssättet är desamma som när Faurisson och hans anhängare skall bevisa att Förintelsen aldrig ägt rum. Siffror friseras, fakta förtigs eller ”nyanseras”. Lösryckta påståenden kopplas samman i paranoida konspirationsteorier.
Också Johnstone lägger t ex ut texten om hur USA och dess förlängda armar IMF och Världsbanken krossar suveräna stater för att skaffa sig världshegemoni. Först var det Jugoslavien, sedan Kosovo; nu senast Irak.
Medan de flesta nog betraktar påståendet att Auschwitz aldrig funnits som ganska befängt fiskar de nya revisionisterna i grumligare vatten. Risken är stor att många som är trötta på dagens amerikaniserade konsumtionskultur faller för argumenten. Det rätts- och sanningspatos som får Diane Johnstone att förneka massmorden på Balkan ger henne också rätt att formulera ett handlingsprogram:
”Vad som hänt sedan Kosovo är framväxten av den så kallade antiglobaliseringsrörelsen, vars profil varit väldigt vag och oklar. [...] De har varit emot orättvisa handelsavtal men ignorerat den amerikanska militära makten... Det behövs en proteströrelse, inte bara mot ekonomisk erövring utan också mot militär erövring.”
Revisionisten förklädd till frihetsivrare, antiglobalist, de förtrycktas vän. Också i Sverige sluter journalister och s k ”självständigt tänkande” intellektuella upp i tåget av marscherande mörkmän.
