I dag firar Finland självständighetsdag. Den svarta asfalten blänker, marken är bar som den numera är så här års, men på kvällen lyser de tända ljusen upp nästan varje fönster.

I dagarna är det sjuttio år sedan finska vinterkriget började.

Det får mig plötsligt att minnas en sen decemberkväll i slutet av sjuttiotalet, jag var nätt och jämnt i tonåren. I något skede tog vår far oss barn lite avsides och knäppte på en bandspelare. Ett dovt muller tonade fram, som ett avlägset åskväder. Nånstans förstod jag att det var bombplan och luftvärnskanoner. Och enstaka granatkrevader som hördes i bakgrunden.

Det var en inspelning från den ryska offensiven på Karelska näset julaftonen 1939.

Att min far hade sparat ljudbandet hade sina orsaker. Hans egen pappa stupade bara någon månad senare vid samma frontavsnitt. Summa, hette orten. Under hela min uppväxt klingade namnet speciellt olycksbådande. Någonstans fruktade jag att just detta var summan av livet: Man skulle dö ung. Äldre släktingar hänvisade till hjältedöden, men jag lärde mig tidigt avsky kriget. Jag ville inte bli ihjälsprängd i en bunker som farfar.

För det var så det gick till när ryssarna bröt genom de finska linjerna under offensiven som börjat nån vecka innan. Efter flera veckors intensivt rysk artillerbeskjutning hade kommunikationerna i de finska linjerna brutits. Den 13 februari 1940 skulle min farfar föra bud till en närliggande artilleribataljon om att trupperna hade beordrats retirera. Det blev hans öde.

Min far var då tre år gammal och hade inga minnen av sin egen pappa. Detsamma gällde min mor, vars far stupade ett drygt år senare under det s.k. fortsättningskrigets framryckningsfas. Under min uppväxt var morfar och farfar bara två strama, uniformsklädda män som stod avbildade på pianot. Och som på självständighetsdagen ägnades en och annan vördnadsfull blick. Jag visste ingenting om dem. Vilka de var, vad de hade tyckt och gjort. Och jag vågade inte heller fråga. Jag tog tystnaden för någonting naturligt.

Det är först nu, i fyrtioårsåldern, jag inser att jag bär ett hål inom mig som svårligen låter sig fyllas. Jag stirrar på de svartvita fotona av den blyge bondpojken i uniform, jag ögnar igenom de slitna vykorten han skickade till sin fru under krigsförberedelserna hösten 1939. Inte sällan är de undertecknade enbart med hans namn, ty min farfar var en fåmäld karl, ofta blyg i större sociala sammanhang har det berättats för mig. Jag försöker se och jag försöker begripa. Men jag har fortfarande svårt att riktigt förstå vem han var.

Den söndersprängda bunkern där över 30 män blev instängda utgrävdes slutligen på hösten 1941, arton månader efter tragedin, när området återerövrats av finska trupper. I Hufvudstadsbladet av den 14 oktober samma år rapporterar en sergeant A Finnäs om hur det kändes att återse krigsskådeplatsen: Husen är nedbrunna, byar förintade, naturen skövlad. Det finns inte ett helt träd så långt ögat når, bara granatgrop vid granatgrop. Stora pansarvagnshinder har byggts upp inför de nya striderna som redan är i full gång. ”Kriget känns för mig som en mänsklighetens förbannelse”, skriver han, ”där varken naturen eller människan gå fri från förödelse.”

Under en veckas tid gräver männen sig djupare in i det nedrasade skyddsrummet för att hitta sina kamrater. Som av en förbannelse mister min fars morbror sitt ena ben när han ska gräva fram sin svåger och av misstag trampar på en mina. Till slut har man identifierat nästan alla 32 män. ”I nordöstra hörnet, nere på golvet framgrävdes resterna av kan. Erling Otto Anders, Västö, Kronoby. Hans identitetsbricka fanns kvar, den hade nummern 481127. På vänstra handen hade han en guldring med inskriften 29.5.35 Dagny. Det råder således inget tvivel om att vi här hade ovan nämnda person.”

Dagny var min farmor. Hon skulle leva i ytterligare nästan sextio år. Hon gifte aldrig om sig. Och den där bunkern talade hon aldrig om.