Jag har suttit på Kulturhuset i många år. Jag kommer dit vid elva och sitter till runt två. Längre orkar jag inte. Jag brukar känna direkt på morgonen vad jag behöver. Ibland vill jag bara såsa omkring hemma och ­ibland är jag rastlös och måste se folk. Hemma vill jag alltid dricka något när jag skriver, kaffe eller te, alldeles för mycket. Det är lugnande. Jag har en väldigt tyst lägenhet, men om jag är stressad måste jag ha öronproppar. På Kulturhuset har jag öronproppar om det sitter folk för nära. Jag ser nog lite konstig ut när jag skriver hemma. Jag har huvtröja, tofflor och filt – även om det är mitt i sommaren. Det är som en koja där jag stänger in världen jag skapar. Dessutom vill jag alltid ta min dagliga grubbelpromenad innan. Det är ofta då mina bästa idéer kommer. Jag har nästan aldrig varit rädd för att idéerna ska ta slut. Bara efter min första roman. Alla sa att andra boken var viktigast, då skulle man bevisa att man inte var ett one-hit-wonder.

Jag inspireras av tv, filmer, musik… Men framför allt av människor jag ser, på Kulturhuset, på tunnelbanan eller på gatan. Ibland dyker romangestalterna bara upp i huvudet. Det händer till och med att jag drömmer om dem. Man kan säga att jag har en samlartid på ungefär ett år. Jag bestämmer miljöer och samlar på mig ett persongalleri. Sedan har jag skrivit ner en massa scener i en anteckningsbok. Jag vet inte så mycket om handlingen när jag börjar. Men jag skriver snabbt. Boken jag skriver på nu har jag hållit på med en månad och den är snart klar.

Fantasin är viktigast för mig. Det bubblar upp saker hela tiden. Jag kan bli jätteirriterad på huvudpersonerna för att de börjar göra saker som jag inte har räknat med. Det är som en spännande dragkamp. Jag försöker dra dem åt det håll jag vill. Och så rör de sig åt sitt håll. Jag har hela tiden romaner i huvudet. Jag borde nog vila lite mer mellan varven, för att inte tappa bort livet och för att man måste uppleva saker emellanåt. Det är ju jobbigt att skriva också, speciellt i början när jag är rädd att det ska haverera. Men efter ett antal sidor känner jag ett lugn. Men sedan blir jag ledsen för att det snart ska ta slut. Då kan jag nästan gå in i en depression och undra: ”Vad är det för mening med mitt liv?”

Jag såg mig själv som en författare redan innan jag debuterade. Jag var väl lite kaxig. Alla sa ju att det var så svårt och att det inte gick att försörja sig på det. Mamma var så orolig, hon är fortfarande orolig. Men jag tänkte: ”Om 1 av 1000 manus antas är det väl klart att det blir mitt”.