Skaran av Pasternaköversättare till svenska är rätt brokig: Bo Setterlind, Rafael Lindqvist, Nils-Åke Nilsson, Magda Lagerman, Hans Björkegren och flera därtill. Sämst är nog Lagerman som tyvärr blev representerad i Johannes Edfelts ”Världens bästa lyrik” med en grovt felöversatt liten klassiker, ”Låt orden falla”.

Bäst är Björkegren – mannen som överfört nästan samtliga ryska Nobelpristagare till svenska och nyligen fick medalj av Rysslands regering för sina insatser.

Det lilla uppstickarförlaget Akvilon – som satsar på ryskt – har just släppt ut ett urval tolkningar som gjorts genom åren, med titeln Dikter.

Här är Björkegren, med rätta, flitigt företrädd, vid sidan om Setterlind, Nilsson, Östen Sjöstrand, Annika Bäckström och paret Björn Julén och Bengt Jangfeldt. Den lilla volymen visar tydligt på hur översättarstrategierna förändrats över decennierna. 1950-talets Setterlind går via ett annat språk och månar sig om rimmen – med det förlorar han alldeles för mycket. Björkegren låter det genomförda rimmandet vara (utan att för den skull tappa bort Pasternaks ljudmusik) och vinner i texttrohet och konkretion.

Man slås av det fundamentala ”skilsmässotemat” i den pasternakska dikten. Egentligen är detta ett grundmotiv i den ryska kulturen som inte minst framhävs i den ortodoxa liturgin: människan är avskild från alltet och söker den återställda totaliteten. Så kommer kärleksupplevelsen hos Boris Pasternak att hela tiden i olika faser reflektera den större religiösa, kosmiska livskänslan.