Nu är det allvar: en tagning har han på sig och alla andas ut när Georgi Staykov kommer upp ur det iskalla vattnet efter 22 sekunder.
Egentligen skulle vi ha gjort intervjun på något mysigt kafé inne i Luleå, fast planerna har ändrats.
–Vi ska ha krismöte på isen. Du får hänga med, säger Jens Jonsson när vi möts i foajén på hans hotell.
Skådespelaren Georgi Staykov är 1,80 meter lång. När han hoppar i vaken vill han vara säker på att bottna. Filmteamet har förgäves letat efter en plats där det är 1,60 meter djupt. Det närmsta de kom var två meter och därför har en dykare placerat ut cementblock på botten. Jens Jonsson måste ut på plats och förvissa sig om att allting fungerar.
Långfilmen Pingpongkingen utspelar sig under en sportlovsvecka i ett snölandskap på en odefinierad plats i Sverige. Utomhusbilderna filmas i Gällivare och Luleå. Inomhusmiljöerna kommer i huvudsak att filmas på en ungdomsgård i Luleå, där pingisbordet har en central plats.
Jens Jonsson har själv inte spelat bordtennis, ändå är det något som har dykt upp i flera av hans historier.
–Pingisen hänger ihop med den svenska folksjälen. Vi hittar pingisbord på varenda ungdomsgård och i källaren i många svenska hem. Och jag tycker att JO Waldner och Stellan Bengtsson är mycket bättre representanter för det svenska än till exempel Björn Borg. Tennis är så glamouröst, men pingis – det är svett och gummi.
Vägen till inspelningsplatsen går över isen till Sandön och sedan vidare ut på isvägen mot Junkön i Luleå skärgård. Allt utom trädtopparna vid horisonten är vitt, vilket passar Jens Jonssons ambition att få en så stiliserad miljö som möjligt.
–Det är en trend just nu, att allt ska vara så realistiskt. Förr var man tvungen att filma det mesta i studio, men tekniken har utvecklats, kamerorna har blivit ljuskänsligare och det finns alla möjligheter att göra allt i sin rätta miljö. Men blir verkligheten mer verklig för att man filmar i förorten eller för att människor gråter på riktigt?
I en tid där oskolade skådespelare exponeras i varenda dokusåpa och tv-publiken kan se människor både supa, älska och gråta på riktigt, tycker Jens Jonsson att det har blivit mer intressant att hitta tillbaka till precisionen i skådespeleriet och skildra människor ur ett tydligt perspektiv.
Något annat han vill bryta mot är trenden att tolka människor utifrån deras känslor. Han vill hellre skildra dem med integritet och i ett sammanhang. Det kan innebära att de vänder sig bort när de gråter. Sammanhanget lyfter han fram genom att arbeta med vida bilder.
–Frågan ”Var börjar och slutar en människa?” har jag funderat mycket på. Jag tycker inte att man kan plocka bort människor ur deras miljö.
Det har krävts många ansökningar, flera års väntan och en ny vd innan Jens Jonsson har lyckats få Svenska filminstitutet att stötta hans första långfilmsprojekt. Detta trots att han har vunnit priser både i Cannes och i Berlin för sina kortfilmer Reparation, Bror min och KG i nöd och lust.
–Vanliga kommentarer jag har fått om manuset är att det inte handlar om något. Ska han inte träffa någon tjej? Vinna någon turnering? Åka därifrån?
Men nej, något sådant händer inte.
Pingpongkingen är, trots att den handlar om ungdomar, ingen ungdomsfilm. Jens Jonsson tycker själv att den är svår att kategorisera.
–Egentligen är det ett klassiskt brödradrama. Ett ovanligt tema för att vara i Sverige, där filmer ofta handlar om identitet och om landsbygden kontra storstaden – att hitta tillbaka till sig själv på landet.
Jens Jonsson vill belysa ämnen som förlåtelse, vår syn på män och kvinnor, ondska och godhet. Och det behöver inte ske på något storslaget sätt.
–Jag tycker om att försöka skildra de små människorna – i dem finns hela problematiken.
Den äldre av bröderna i familjen, Rille, är en tillbakadragen kille, som inte har några större framgångar i livet. Hans uppgift i världen är att organisera den lokala pingisturneringen.
Rille spelas av Jerry Johansson, 15 år, från Jokkmokk.
–De sökte någon på min skola. Jag var med om nio provfilmningar innan jag fick rollen, berättar han.
Han tycker att det är roligt och inte alls svårt att vara skådespelare, men det är ingenting han vill satsa på.
–Jag vill hellre bli bilmekaniker för jag älskar att hålla på med motorer.
För pengarna han tjänar ska han köpa en skoter ”som kommer att klå det mesta i skoterväg”.
Jerry Johansson är med i alla scener under alla 32 inspelningsdagar.
–Jag fattar inte hur du klarar det, säger Jens Jonsson och skrattar.
Dykaren Lars-Henrik Henriksson lägger cementblocken till rätta på botten.
–Skriv något bra till min dödsruna, skojar Georgi Staykov.
Han och dykaren har noga förberett sig och först övat alltihop i en inomhusbassäng.
–Man vet aldrig vad som kan hända på filminspelningar. Man måste vara modig, men man ska inte vara dum, säger Georgi Staykov.
Han blöter ansiktet med vatten för att minska köldchocken. Dykaren simmar in under isen. Han vinkar till Georgi Staykov som tar sats och hoppar i. Men tyngderna är för lätta och han har svårt att komma under ytan ordentligt. Tre gånger får han göra om det och för varje gång hänger han i extra blytyngder i bältet.
Det är meningen att han ska vara minst 20 sekunder under isen, men varje extra sekund är en bonus, säger Jens Jonsson. Georgi Staykov tar ett par andetag i reservregulatorn som är kopplad till dykarens lufttank innan han återvänder till ytan.
Georgi Staykov kommer ursprungligen från Bulgarien där han har spelat in elva filmer. Han var alltid hjälte och förste älskare, berättar han. 1990 blev det ekonomiskt kärvt för film i Bulgarien och då flyttade han till England. Där träffade han en svensk kvinna och efter några år bosatte de sig i Sverige.
–Efter fyra månader fick jag min första roll som skurk i en Beckfilm.
Under sin karriär i Sverige har Georgi Staykov fått representera i stort sett hela Östblocket. Och nästan alltid varit ”the bad guy”, konstaterar han med viss sarkasm. Men nu får han chansen att prova på rollen som strävsam familjefar.
Nästa dag blir en lång dag för filmteamet. Det behövs inte mycket vind för att ta ner köldfaktorn flera grader och efter några timmar är det många som fryser. De har bara den här dagen på sig härute och schemat är pressat. Scenen i vaken kommer sist. Det är en kamp mot klockan, för om solen hinner sjunka för mycket kommer det att se konstigt ut.
Efter lunch gör Georgi Staykov och Jerry Johansson en tagning på över tre minuter. Allting sitter perfekt. Då upptäcker B-fotot att det har varit smuts innanför linsen. De måste ta om.
Ljudet av ett flygplan som lyfter från flygplatsen i närheten fördröjer starten. Sedan är det en skoter som stör. En polishelikopter som ska medverka i filmen får vända om och komma tillbaka efter en timme. Humöret sjunker och Jerry Johansson som tålmodigt vankat av och an vid isvaken i ett par timmar i sträck börjar klaga på att han fryser.
Först vid femtiden är alla scener utom vakhoppet färdiga. Georgi Staykov sätter på sig torrdräkten under sina vanliga kläder. Sedan sjunker han ner i framsätet på en bil som han låter gå på tomgång en lång stund för att få upp värmen i kroppen. Under tiden skottar filmteamet upp rälsen som kameran ska åka på och flyttar den och solseglet till den nya platsen.
Strax före klockan halv sex är allting förberett. Dykaren väntar under isen.
–Koncentration, ropar Jens Jonsson och nu håller alla andan.
–Varsågoda!
