Inom en snar framtid kommer ingen att orka läsa en enda text som är längre än 140 tecken. Krönikor som den här (ca 3000 tecken) ligger långt över normalläsarens kapacitet, och längre material ska vi inte ens tala om. De gammelmedier som av en händelse skulle råka överleva in i framtiden får förstås anpassa sig. Ta till exempel denna tidnings understreckare: dessa kommer att delas upp i dagliga episoder om 140 tecken var – på det sättet räcker en enda understreckare i minst ett år, vilket sparar tid för läsaren och pengar för tidningen. Romaner kommer att kunna publiceras på ett enda pappersark, vilket ger oändligt med lagringsutrymme i bokhyllorna – fast å andra sidan, vem läser romaner på papper? Minimalistiska diktsamlingar kommer i framtiden att kunna bestå av kanske en eller två bokstäver, för att kontrastera mot 140-teckens-tegelstenarna.

Vänner av åsikter och debatter behöver dock inte oroa sig. Tyckandet kommer aldrig att dö. Om det är något vi har lärt oss den senaste tiden så är det hur mycket dumheter som det faktiskt är möjligt att klämma in på de där magiska 140 tecknen. Och eftersom det tydligen är något med det där speciella formatet som tar fram de allra sämsta sidorna hos människor kommer det inte att saknas stoff. De av oss som inte brukar hänga på rasistiska forum har till exempel nyligen fått lära oss begreppet ”klappturk”, tydligen välkänt i dylika kretsar och hos Moderaternas Twitteransvarige. Andra saker som 140 tecken lämpar sig extra väl för är fjäsk, ryggdunkande och ryggkliande – i alla fall när det gäller mediemänniskor.

Nej, jag är ingen vän av Twitter, det har väl framgått vid det här laget. I alla fall inte av de delarna jag har tagit del av. För jo, precis som alla andra går jag in och kollar ibland – i mitt yrke är det tyvärr nödvändigt. Jag ogillar den ofta råa tonen, den skamlösa karriärismen, positionerandet, det oförblommerade fjäsket och de hårddragna 140-teckensslutsatserna. Visst finns det en och annan som har lyckats göra formatet i sig till en konstform, men just nu kan jag bara komma på två: Jonas Gardell och poeten UKON, och de är ju så att säga begåvningar i sig själva, även utanför Twitter.

Människor som gillar Twitter brukar protestera och säga att jag följer fel personer. De följer minsann professorer, författare och Hollywoodstjärnor, och då blir Twitter något helt annat. Det kanske stämmer. Jag har aldrig lyckats hitta de där ultra- intressanta människorna som ”alla andra” följer (för Gud förbjude att någon mediemänniska skulle erkänna att den följer andra mediemänniskor på Twitter).

Men det jag ogillar allra mest med Twitter är att det har blivit så hajpat att varenda ytlighet som sägs där blir mer värd än det som skrivs någon annanstans. DN:s kulturchef Björn Wiman säger så här i branschtidningen Svensk Bokhandel: ”Ibland brinner man för saker och det är stendött. Steve Sem-Sandbergs artikel om förintelsen hade noll retweets, ändå tycker jag att den är väsentlig”. Exemplet är antagligen ironiskt menat, men den kvardröjande effekten blir tyvärr den motsatta.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.