Vinden är vass, och den skarpskurna badanläggningen vid Islands brygge är fylld av mörkt vatten. Badet i det gamla hamnområdet ligger vinterstilla. Badanläggningen, som på somrarna invaderas av folk, är bara ett av många exempel på uppskattad arkitektur som skapats i Köpenhamn under 2000-talet. Stadsarkitekt Jan Christiansen har all anledning att vara nöjd när han tar emot i stadsbyggnadskontorets lokaler vid Islands brygge.
I kontorshusets enkla reception hänger bilder från den senast avgjorda arkitekttävlingen i kommunen – ett ungt, irländskt arkitektkontor har just fått förstapris för sitt förslag till omdaning av ett torg nära Rådhusplatsen.
En trilskande hiss tar oss upp till översta våningen, och Jan Christiansen öppnar dörren till den blåsiga terrassen. Här uppe ser man byggkranarna i Örestad, det stora stadsutvecklingsområdet utanför centrala Köpenhamn. En kulle avtecknar sig mot den ljusgrå himlen – det är det experimentella bostadshuset Bjerget, som bland annat utsetts till världens bästa bostadshus.
Köpenhamn är, precis som Stockholm, en växande storstad. Och precis som i Stockholm finns det olika krafter och viljor i den processen.
Men det finns också skillnader. Köpenhamn har under 2000-talet uppfört åtskilliga byggnader med internationell lyskraft.
Det handlar inte bara om prestigebyggen som Konserthuset och Skuespilhuset, utan också om bostadshus som Bjerget.
Dessutom har Köpenhamn sedan början av 2000-talet en kommunal arkitekturpolitik.
–Har ni inget sådant i Stockholm?, säger Jan Christiansen med förvånad röst och tillägger att arkitekturpolitiken ska göra det tydligt för både medborgare och byggherrar hur kommunen ser på stadsutveckling och nybyggnation.
–Poängen är att här har vi ett dokument som berättar vilka intentioner vi har för arkitekturen, säger Jan Christiansen som menar att dokumentet gjort det lättare att ställa krav på byggherrar och exploatörer.
Att det skapas mer intressant arkitektur i Danmark än i Sverige är knappast någon nyhet. Förklaringen är bland annat att byggnadskonst av tradition värderas högre i Danmark, och att arkitekternas ställning är starkare.
Karsten Ifversen, arkitekturredaktör på Politiken, konstaterar också att Danmark just nu har en rad lysande begåvningar, med namn som Bjarke Ingels, Dorte Mandrup och Lene Tranberg.
De politiska ambitionerna ser dessutom annorlunda ut. Medan politikerna i Stockholms stadshus träter om hushöjder och skyskrapor i Stockholms innerstad så antog Köpenhamns politiker strax före jul, i full enighet, dokumentet ”Arkitekturby Kobenhavn”.
I dokumentet, som är en uppdatering av den kommunala arkitekturpolitiken, slår man fast att Köpenhamn ska bli en arkitekturstad i världsklass.
Här står också att den gamla stadskärnan ska fredas från höghus och att det ska finnas spelrum för experimentell arkitektur i nya stadsutvecklingsområden.
–Vi ska värna det som är Köpenhamns egenart, säger Jan Christansen och tecknar med pekfingret i luften en låg silhuett med spiror och kyrktorn.
–Men vi ska inte bli en museistad, vi vill ju experimentera. Vi vill experimentera inom bostadsbyggandet, vi vill göra Köpenhamn till Europas grönaste stad, fortsätter han och tillägger att Köpenhamn befinner sig i ett kraftfält mellan bevarande och förnyande.
Många frågor är desamma i Köpenhamn som i Stockholm: hur utvecklar man en stad med stora kulturhistoriska värden, och hur skapar man bra urbana miljöer när allt fler barnfamiljer väljer att bo kvar i centrala staden? Och hur tillmötesgår man dem som efterlyser en mer storstadslik miljö, vilket ofta innebär krav på höghus?
–Höga hus bygger vi här, säger Jan Christiansen och visar områden som Örestad, Nordhavn och Carlsberg på en karta.
I Köpenhamns arkitekturpolitik betonas vikten av arkitekttävlingar; för att uppnå hög kvalitet ska nya områden och byggnader utformas i konkurrens.
–Om en byggherre vill bygga i Köpenhamn utan tävlingar, då kan vi peka på det här, säger Jan Christiansen och tillägger att antalet arkitekttävlingar ökat stort sedan kommunen införde en arkitekturpolitik.
I Stockholm är det ovanligt med arkitekttävlingar. Och när Stockholm samlade sig till en stor tävling om nytt stadsbibliotek slutade det som bekant i fiasko, med ett utskällt vinnarförslag som stoppades.
I Köpenhamn finns en annan vana att utlysa, och hantera, arkitekttävlingar. Här byggs ingen ny stadsdel förrän olika arkitekter fått tävla om utformningen.
Jan Christiansen säger att politikerna förstår värdet av arkitekttävlingar efter misstagen i Kalvebod brygge, som byggdes på 90-talet.
Då sålde staden mark till Skanska som sedan utformade området och valde arkitekter utan några tävlingar – och resultatet blev en monoton och livlös stadsdel.
–Det var inte bara Skanskas fel, det var också stadens fel att det blev som det blev. Men idag har vi en politik som omöjliggör detta. Idag kräver vi tävlingar för att säkra kvaliteten, för att få med utländska arkitekter och för att få med unga arkitekter, säger Jan Christiansen som menar att det inte minst är viktigt att utländska arkitekter hela tiden är delaktiga i Köpenhamns stadsutveckling.
–Vi vill ju stärka den köpenhamnska identiteten. Och de utländska arkitekterna är ofta bättre på det, de är mer respektfulla, säger Jan Christiansen och nämner insatser av namn som Jean Nouvel och Steven Holl.
Köpenhamns identitet är ett centralt begrepp för arkitekturpolitiken; dokumentet slår fast att målet är att bevara och utveckla stadens egenart. Men det flitiga användandet av ordet ”egenart” väcker också frågetecken – kritikerna menar att arkitekturpolitiken är allt för luddig, och frågar sig vad som egentligen menas med begreppet egenart. Debatten har även handlat om att så kallade utsatta förorter inte finns med i dokumentet.
För en svensk är det ändå lätt att bli imponerad av ambitionsnivån och diskussionen när Köpenhamn bygger nytt.
Men även om Köpenhamns stadsutveckling under 2000-talet på många sätt varit imponerande så finns det också här sådant som blivit mindre lyckat. Stadsdelen Örestad innehåller många exempel på spännande arkitektur, men den är också funktionsseparerad och storskalig.
Jan Christiansen medger utan omsvep att Örestad har sina brister.
–Det är mycket som är bra där, men det är också mycket som inte är bra. Vi har arbetat med för stora enheter, vi har haft för få arkitekttävlingar och det är för långt mellan husen, säger han.
Ett syfte med arkitekturpolitiken är att staden ska lära av misstag som begåtts. Arkitekturpolitiken kräver att nybyggda områden systematiskt utvärderas –blev det uppskattade stadsrum, blev det rätt antal p-platser och hur fungerar egentligen de arkitektoniska experimenten?
Ett annat syfte med politiken är att öka den folkliga förankringen när nya områden planeras, bland annat genom att bjuda in människor till diskussioner och workshops i ett tidigt skede.
I det arbetet har kommunen stor hjälp av projektet Copenhagen X, som informerar om planering och byggande på ett okonventionellt sätt. Ambitionen är att minska glappet mellan allmänhet och arkitekter och beslutsfattare.
I kylan på Rådhusplatsen står Björn Borgen Haslöv och stampar för att hålla värmen. Han har brun mössa på huvudet och Copenhagen X:s knallgula paraply under armen.
Björn Borgen Haslöv ska leda dagens eftermiddagstur om stadsutveckling på Vesterbro. En brokig skara, i blandade åldrar, följer med honom förbi Tivoli, genom Hovedbanegården och ut på Vesterbro.
–Här kommer den nya metrostationen att byggas, säger han när gruppen kommer ut bland grönsaksförsäljarna på Reventlowsgade.
De nya t-banestationer som planeras i den historiska stadskärnan tillhör det som just nu diskuteras i Köpenhamn. Copenhagen X, som bland annat arbetar med guideturer och en pedagogisk hemsida, vill sprida information om stadens förändring till en bred allmänhet.
–Om vi ska få en kvalificerad debatt om stadens utveckling, så måste invånarna också få kunskap om vilka strategier arkitekter och beslutsfattare har, säger Christian Hanak, chef för Copenhagen X, som har sina lokaler på Dansk arkitektur center. Christian Hanak menar att människor har rätt att få veta vad som är på gång i deras stad, utan att behöva leta bland planbeskrivningar och protokoll. Om människor tidigt informeras, så att de slipper tas på sängen av ett stort byggprojekt, så ökar också förutsättningarna för konstruktiv dialog.
–Annars får man en skarp dialog med hårda fronter, säger han och slår ihop knogarna.
Copenhagen X sparkade igång i början av 2000-talet, när man såg att en stor investeringsvåg i byggande var på väg. Projektets huvudfinansiär är fonden Realdania, och även Köpenhamns och Frederiksbergs kommuner bidrar till finansieringen.
–Men folk ska inte tro att vi är kommunens förlängda arm, det är vi inte, betonar Christian Hanak.
Via en mängd aktiviteter berättar Copenhagen X om visioner och byggande i Köpenhamn. Det kan vara utställningar på olika platser i staden eller debatter där man bjuder in arkitekter och politiker men också boende och sociologer.
Förutom stadsvandringar erbjuder Copenhagen X podwalks, nedladdningsbara ljudfiler som berättar om olika projekt i staden. Sommartid ordnas ett arkitekturlopp där deltagarna får springa genom nya områden och byggnader.
Christian Hanak, själv arkitekt, verkar drivas av en stark övertygelse om att arkitektur och stadsutveckling behöver diskuteras brett.
–När jag kommer till andra städer får jag ofta intrycket att det bara är en liten grupp människor som är informerade om de här frågorna, säger han och tillägger att Copenhagen X:s arbete handlar om att förstärka demokratin och insynen i vad som är på gång.
Han kan naturligtvis inte recensera Copenhagen X:s arbete, men uppfattningen i Köpenhamn verkar vara att staden fått en mer livaktig arkitekturdebatt under 2000-talet.
–Nu är det mer synligt för människor hur staden förändras, och då har de också större möjlighet att reagera och debattera, säger Christian Hanak.
08-13 51 72, elisabet.andersson@svd.se
