Musik kan byggas utav glädje, men den kan uppenbarligen också byggas utav obskyra loppisfynd. Det senaste släppet på den hajpade svenska indie-etiketten Service, hem för bland andra The Embassy, Jens Lekman och tidigare The Tough Alliance, är en discomix signerad Kool Dj Dust. Daniel Savio, som han egentligen heter, har låtit sammanfoga fragment av låtar, klippt isär dessa och förlängt vissa partier till ett dansant och ihopmixat discodrama, eller ett slags mix­tape om man så vill. The Disco Opera är helt byggd fynd från loppmarknader.

– Oftast blir det ju att man kollar loppisskivor varje dag, ibland kanske tre timmar om dagen. Så om man slår ut det på en längre period blir det nog ungefär elva timmar i veckan, berättar Daniel som titulerar sig själv som svårartad disco- och loppisnörd.

Tanken att bygga en mix utifrån andras låtar och sedan ge ut den i eget namn må låta märklig för folk utanför disco- eller dj-kulturen, men Kool Dj Dust är något av en svensk Dj Shadow i termer av samplat vinykollage, eller en enmans-Radio Soulwax som flätar samman de mest osannolika låtkombinationer till en plötsligt logisk enhet.

Han sällar sig så till en tradition som nu börjar bli ganska anrik. En basgång från ett funkigt Tomas Ledin-spår kan möta en loopad syntslinga från en bortglömd funk-kombo från Denver medan refrängen hämtas från någon b-sida med valfri discovokalissa. Det handlar om att klippa och klistra med fantasi och känsla.

Det finns legendariska dj-­mixar som kommit att forma hela klubbscener, exempelvis Dj Harveys mytomspunna Sarcastic-mix som influerade en hel generation dj-er och lade grundstenarna till såväl nydiscon som den återupplivade balearic-scenen. Något som i förlängningen brukar innebära att artister som Madonna eller Kylie Minogue anammar en liknande, men lite mer publik, ljudbild.

– Jag har faktiskt inte hört just den Harvey-mixen, men den är väl ansedd som den bästa någonsin och har ju varit enormt inflytelserik. Men jag lyssnar faktiskt rätt lite på andras dj-mixar själv, måste jag erkänna.

Hans egen besatthet för loppisar och disco spårar Daniel tillbaka till när han var liten och bodde tillsammans med en morbror som var en discokille med en mäktig skivsamling som han tvingade Daniel att lyssna på.

– Han lyssnade mycket på det som i dag kallas Stockholmsklassiker, som Body to body boogie och sånt. Ganska mycket 80-tal, det som egentligen räknas som efter den stora discoeran. I dag är ju Stockholm mycket mer kosmopolitiskt, men på den tiden hade stan en mycket mer isolerad scen med egna discoklassiker, och det var ändå rätt coolt.

Vilka obskyriteter som har hamnat på The Disco Opera vägrar Daniel att avslöja, men han ­känner sig samtidigt kluven till hemlighetsmakeriet eftersom det ändå i slutändan handlar om att sprida något slags gospel till folket. Och att den släpps på just bolaget Service, som tidigare kanske inte varit känt som funkens högborg, tycker han bara är roligt eftersom det förmodligen kommer att öppna öronen hos en ny publik.

– Mixen är ju ganska mycket uppbyggd av skivor som är helt värdelösa annars, men har små partier som är helt grymma, så många skulle nog bli överraskade om dom visste vad det var dom lyssnade på ibland.

Att leta skivor på loppis kan ofta vara en smutsig sysselsättning som enligt Daniel handlar mycket om att stå på knä bland uppstoppade djur och ha märkliga samtal med loppiskufar som drar till med slumpartade priser.

– Om man har stått där i flera timmar och lortat ned sig för att hitta dom här fynden blir man ju lite bitter om dom drar till med värsta priset. Då har man ju liksom gjort jobbet åt dom. Men om det är en välsorterad affär med koll förstår man ju såklart att dom vill ha betalt.

Att stöta på andra dj-kollegor och skivsamlare på loppisarna kan vara ganska dramatiskt och det finns ett ganska markant element av bitterhet i branschen, enligt Daniel.

– Ser man någon man känner stå och bläddra i en affär kan det bli att man bara – okej jag går hem igen då. Man blir lite paranoid då många av ens bästa vänner samtidigt är dom värsta konkurrenterna. Men att hitta något riktigt grymt kan vara en sån pervers adrenalinkick att man börjar darra i hela kroppen.

Vad är ditt bästa fynd någonsin?

– Det beror på hur man ser på det, men det bästa fyndet gjorde nog min pappa åt mig. Han upptäckte en bortkastad skivsamling i sitt grovsopsrum, som visade sig vara från en disco-dj. Samtidigt var det ju också ganska deprimerande att han kastat bort dom. Men å andra sidan är det alla bittra element i samlandet som gör att det blir så sweet när det väl blir bra.