Det finns dagar som fullständigt kan förändra en människas liv. Som gör att tillvaron aldrig blir densamma mer.

För Eva Lundgren handlar det om den 15 maj 2005.

Före klockan åtta den kvällen, innan första delen av dokumentären Könskriget i SVT sänts, var hon professorn i sociologi på Uppsala universitet, vars forskning om våld mot kvinnor fått gehör ända upp på regeringsnivå. Ett synnerligen kontroversiellt namn, men likväl ett respekterat sådant.

Efter klockan nio samma kväll, när Könskriget var över, hade det namn och den bild Eva Lundgren byggt upp under 25 år raserats.

–Jag har haft en stark vetenskaplig självbild eftersom jag alltid varit så duktig. Den har blivit skadad. Det har gått så långt att jag själv tänkt; har jag verkligen disputerat, har jag intervjuat alla personer jag skrivit om?

Hon har kallats rikshäxa och manshatare, kritiserats hårt i medier, förlöjligats för sin forskning om rituella övergrepp och utsatts för hot. Men det var ändå inte det värsta enligt Eva Lundgren.

–Det var Uppsala universitets agerande. När jag förstod att rektorn inte stod bakom mig utan istället tillsatte en granskning av mitt arbete när det kom kritik utifrån. Det enda jag fick veta var att jag skulle granskas för ohederlighet, att jag joxat med min forskning. Exakt för vad har jag aldrig fått reda på. De har utsatt mig för skam och förnedring, säger hon och ursäktar sig för att hon får tårar i ögonen när hon talar om det hon upplever som det största sveket.

Hon friades efter en utdragen process och fick två års forskningsfrihet samt ekonomiska medel att återuppbygga sin avdelning.

Finns det någonting du med facit i hand ångrar?

–Nej. Jag har aldrig strävat efter att, som många andra, forska om politiskt korrekta ämnen på ett politiskt korrekt sätt. Hade jag gjort det så hade jag ångrat mig idag, men jag har aldrig prostituerat mig vetenskapligt. Min drivkraft har varit att forska om det som är viktigt för mig.

Kommer du att bli kvar på Uppsala universitet?

–Jag vet inte. Den forskning jag fått priser för i Norge är den forskning jag blivit granskad för i Sverige. Så kanske ska jag ägna mina sista år åt att bli biskop i Norge, säger Eva Lundgren, som även är docent i teologi, och skrattar.

Det sägs att kaos är granne med gud, och kontroversiella Eva Lundgren har hela sitt liv levt nära kyrkan. Numera också bokstavligen eftersom hon från sin lägenhet på Södermalm i Stockholm tydligt kan höra kyrkklockan slå.

Hon växte upp i ”bibelbältet” i Norge och började studera teologi eftersom hennes morfar sagt på sin dödsbädd att Eva måste få läsa vidare, ”Jag var en lydig flicka då”.

Men nästan lika snabbt som hon gjorde sig ett namn gjorde hon sig också impopulär i professorskollegiet på universitet i Bergen. Att forska om sexuella trakasserier på universitet gillades inte av alla.

Hennes mest kontroversiella forskning – av många – handlar om rituella övergrepp där några barn har berättat för henne om offerceremonier. Hon säger att hon även har varit observatör i satanistiska grupper och att hon och en kollega en kväll tvingades fly eftersom de var övertygade om att de själva skulle utsättas för övergrepp.

Och inte heller nu väljer hon att hålla sig i någon mittfåra, tvärtom.

Hon kommer istället nästa år ut med en bok, För den rene är allting rent, om Knutbyförsamlingen efter att under 150 timmar i två och ett halvt års tid intervjuat Helge Fossmo i fängelset. Hon har också pratat med många andra inom församlingen och även låtit utföra språkliga tester av sms och profetior. Enligt Eva Lundgren pekar mycket på att det finns fler inblandade i mordet i Knutby än de dömda, Helge Fossmo och Sara Svensson.

–Det var varit en öppen och rak kommunikation mellan mig och Helge Fossmo, men det tar tid att känna tillit. Därför tog det två och ett halvt år innan han berättade sanningen om mordnatten och sin egen delaktighet i det som hände.

Men du tror att fler är inblandade?

–Svar: ja.