Regeringen ska inte ge livstidsinkomst till utvalda konstnärer. Ett sådant system där de kulturarbetare som står för särskilt hög kvalitet och har stor betydelse för svenskt kulturliv har funnits i över 30 år, men enligt vad SvD erfar, tas det bort i den kulturproposition som läggs på måndag.

Idag finns 157 kulturarbetare i Sverige som ansetts så skickliga och viktiga att de oavsett vad de skapar alltid får cirka 18000 kronor i ”månadslön” så länge de lever. Till dem hör författare som Jan Myrdal, Göran Sonnevi och Birgitta Trotzig, filmmakare som Maj Wechselmann och Roy Andersson, konstnärer som Lena Cronqvist och Jan Håfström, men också clownen Manne af Klintberg, formgivaren Jonas Bohlin och schackspelaren Ulf Andersson.

De flesta är utnämnda av tidigare regeringar. Sedan 2001 är det Konstnärsnämnden och Sveriges författarfond som då och då delar ut nya inkomstgarantier, men det kommer regeringen att stoppa från 2010.

–Man kan tycka att systemet är orättvist eftersom få omfattas, men samtidigt måste man veta att i kulturlivet är pensionerna ofta mycket små och att det här har fungerat som ett erkännande. Om jag vore pensionär skulle min egen inarbetade pension vara värd bara 2000 kronor efter skatt, säger konstnären Carl-Johan de Geer.

Han är idag 71 år och kom med i systemet med inkomstgaranti under 1990-talet. Det är alltså inte mycket unga konstnärer som har fått inkomstgaranti:

–Jag hade gjort 30 års kulturell värnplikt och för mig var stödet lösningen på en mycket svår ekonomisk situation, berättar Carl-Johan de Geer.

I praktiken är det arbetslinjen som regeringen fortsätter att introducera så att landets särskilt kvalitativa konstnärer istället för livstidsgaranti ges ersättning för utfört arbete eller ges andra stöd medan de är aktiva konstnärer. Förändringen innebär att inga nya namn kommer till på listan från och med 2010, istället ska 1,5 miljoner kronor i nya stipendier skapas varje år.

De 157 personer som idag har garanterad livstidsinkomst, bland andra Carl Johan de Geer, kommer att få ha sin trygghet kvar så länge de lever. De som fått garantin senast 2009, får inkomst livet ut.

Den allra största förändringen som regeringen hämtar från kulturutredningen är dock regionaliseringen, där statliga pengar kommer att fördelas mera lokalt i hela landet. 2010 ges Skåne förtroende att bestämma vilka av regionens institutioner som ska få statligt stöd, men den så kallade portföljmodellen är en så omfattande reform att den mer långtgående införs först 2011, med start i Skåne, Västra Götaland, Halland och Gotland. Även andra regioner kan få modellen 2011, men bara om de hinner förhandla fram lösningar för hur till exempel deras kommuner och landsting ska ta gemensamt ansvar för kulturpolitiken.

Regionerna måste också förhandla med staten, som dock först, med start i höst, ska utreda konsekvenser för enskilda institutioner och kulturlivet i stort samt behovet av lagändringar.

Regeringen skriver också i sin proposition att syftet med portföjmodellens regionalisering är att ge flexibilitet och vitalisera kulturpolitiken. Regionaliseringen ska underlätta för kulturen att ta plats i fler samhällssektorer, men även med portföljmodellen ska det vara en grundbult att kulturens roll är fri.

Regeringen tar dock bort kulturpolitikens mål att motverka kommersialismens negativa verkningar, ett rent paradigmskifte.

Utredarna menade dock att allt offentligt kulturstöd i någon mening är en korrigering av marknaden och den borgerliga regeringen ser 1970-talets markering som otidsenlig.

Däremot behåller regeringen kvalitet som mål för sin kulturpolitik. Utredarna menade att kvalitet i konsten är svår att precisera, och att det ryms en motsättning mellan frihet och kvalitet. Men regeringen vill alltså att kvalitet förblir ledstjärna när anslag fördelas, även om det enligt kulturutredningen kan gynna etablerad konst.