För några år sedan satt projektledaren Torun Ekstrand på fördäck och tänkte på hur färjorna rent fysiskt länkar samman de båda länderna. Hon hade börjat intressera sig för polsk samtidskonst när hon bodde där i början av 2000-talet och fick idén att utnyttja ett fartyg som utställningslokal.

Publiken skulle ju redan vara på plats: lastbilschaufförer, människor som reser över Östersjön för att jobba och semesterfirare som bara vill göra en dagsutflykt och få sig några paraplydrinkar. Plussa på med konstintresserade som har löst biljett på Stena Line Baltica enbart för Sy ihop/Sszywanies skull och det blir en blandning av besökare som de flesta konstgallerier skulle mörda för.

–Det var viktigt att hitta konstnärer som har jobbat med publik tidigare, det ger en del av installationerna känslan av performance, säger Torun Ekstrand.

Den polska konstnären Julita Wójcik rör sig i en vardagsnära sfär, där traditionellt kvinnliga sysselsättningar i hemmet får en offentlig dimension. Bland hennes verk finns virkade modeller av polska bostadshus. Kollegan Malgorzata Markiewicz ska sätta upp en syateljé där kläder sys om till konstverk och ja, nyfikna besökare kan ta av sig skjortan och få den förvandlad till något helt annat.

I färjans konferensrum växer Annika Ekdahls gobelänger fram och i en av hytterna har Helene Hortlund gjort en textilinstallation. Den sistnämndas andra projekt är en kätting av tyg som ska löpa genom fartygets olika utrymmen där passagerarna välkomnas att fläta in egna länkar.

–Det ska bli spännande att se vad som händer. Jag ska sitta och jobba i ett av trapphusen där det rör sig mycket folk. Jag undrar om de kommer att se mig som något som är i vägen, vill delta eller bara ignorerar mig, säger Helene Hortlund.

De svenska och polska konstnärerna har mötts för att jämföra erfarenheter innan projektet startade. Torun Ekstrand menar att polsk samtidskonst har genomgått stora förändringar sedan kommunismens sammanbrott 1989. Då var den uppdelad i en officiell, museirepresenterad del och en frodig undergroundscen, inte sällan med motståndstema. Numera verkar polska konstnärer på samma villkor som sina västeuropeiska motsvarigheter.

–Möjligen går det att hitta en skillnad i det polska intresset för kyrkan och dess auktoritet, religion och nutida historia, men det är ju inte så konstigt, säger Torun Ekstrand.

Färjeförbindelsen mellan Blekinge och Polen skapar band som de mellan Stockholm och Finland eller Skåne och Danmark. Kulturutbyten som Sy ihop/Sszywanie, som arrangeras i samverkan mellan Blekinge museum och Polska institutet, stärker de banden och är egentligen en uppladdning inför sommaren.

Dagens kryssning och nästa planerade, den 24 april, är en tjuvstart inför Grannar/Sasiedzi nästa sommar. Då är en lång rad polska samtidskonstnärer inbjudna till i stort sett alla konsthallar, museer och kulturcentrum i Blekinge för att visa upp sina verk.

–Tanken då är att ha ett sådant utbud att folk ska känna sig lockade att lägga en konstsemester i Blekinge, säger Torun Ekstrand.