Det finns inget Gagosian-galleri i Stockholm. New York har tre, London två, sammanlagt finns det elva av samtidskonstens boutiquekedja med idel kändisnamn. Häromkvällen hade alla filialerna förhandsvisning på samma show som öppnar för en allmänhet först imorgon, Damien Hirst – The complete spot paintings 1986–2011. Det vill säga elva utställningar med målningar av färgglada mestadels små prickar mot vit bakgrund utförda av alla de assistenter som passerat den brittiske konstnärens ateljé.

Det där med assistenter som gör verken, alltså en form av konstmanufaktur, irriterade Hirsts landsman och äldre kollega David Hockney som på en affisch för en utställning med egna verk poängterade att alla verk här är gjorda av konstnären själv, personligen. Mr Hockney har själv väckt uppmärksamhet genom att med en färg&form-app måla på Iphone, sedan på Ipad. På digitala bilders vis är de verken kopieringsbara in i det oändliga. Nu låter Hockney meddela genom The Royal Academy – som inom kort presenterar en stor utställning med hans landskapsmålningar – att kommentaren visst inte innebär en kritik av Hirst. Oavsett det har frågan om ett konstverks autenticitet än en gång blivit aktuell.

Renässansens mästare arbetade med assistenter. Bruno Liljefors lät medhjälpare måla spenaten i bakgrunden innan han själv satte dit räven. Konststjärnan Olafur Eliasson leder en veritabel fabrik för tekniskt komplicerade konstobjekt i Berlin och här på hemmaplan låter exempelvis Nathalia Edenmont proffsigare fotografer än hon själv ta de uppmärksammade bilder på styckade djur och blommor som hon sedan signerar. Richard Prince, ett annat namn ur Gagosian gallerys sortiment av dyra konstnärer, blev känd genom cowboymytologiskt laddade bilder avfotograferade från reklamkampanjer för cigarettmärket Marlboro. Nu anklagas han i domstol för att ha knyckt andras bilder. Fälls han får det konsekvenser för mängder av konstnärskollegor.

Jag dömer inte utan konstaterar bara att konstnärer sedan länge arbetat som entreprenörer.

För att kompensera för bristande vernissagemingel på någon av Gagosian-scenerna och ändå koppla upp mig till samtiden går jag, som så ofta förr, till dåtiden. Närmare bestämt till bokhyllan och år 1997. Det var då som Damien Hirst gav ut en bastant verkkatalog, en retrospektiv över allt han gjort dittills och en av det ironiska 90-talets roligare konstböcker. En pop-upbok där man genom att dra och vrida på diverse flikar kan sänka ner en kossa eller haj i en av Hirsts formalintankar. På 20 sidor med prickiga målningar blir det tydligt att de är inspirerade av grafisk formgivning på medicinförpackningar samt av pillrens form och kulör.

Jag roar mig med det en stund medan jag funderar över den för konstnären karakteristiskt storvulna titeln: I want to spend the rest of my life everywhere, with everyone, one to one, always, forever, now. En utsaga som han faktiskt infriat, åtminstone för konstintresserade i västvärlden. Alltså varit med oss, hela tiden, alltid och i synnerhet just nu.

LÄS OCKSÅ: Hockney förnekar Hirst-kritik

LÄS OCKSÅ: Konstnären David Hockney kan själv

LÄS OCKSÅ: Hockney-attack på Hirst