En praktvåning i Stockholms innerstad tjänar både som ateljé och bostad åt den fotobaserade konstnären Nathalia Edenmont. Just i dag skapas nya verk som ska fullborda den omfattande retrospektiva utställning som är nästa anhalt i hennes lika färgstarka som omdiskuterade karriär.

Det var 2004 som både djurrättsaktivister och nazistsympatisörer upprördes av hennes kontroversiella fotografier, som enligt konstnären skulle visa på hur vi behandlar djur inom medicinsk forskning och för att få fram vår mat. På Galleri Wetterling slogs en besökare ned med ett baseballträ och flera verk vandaliserades.

Men i dag är det där historia, väl förpackad på stora glansiga fotokopior.

–Jag vill alltid förflytta mina gränser i jakten på mästerverket med stort M. Ibland gör det att jag ställer omänskliga krav på min omgivning. Det finns väl en liten Stalin här inne, men jag är också snäll och omtänksam, säger Nathalia Edenmont.

Martin Bergström kan inte annat än att hålla med. Deras intensiva samarbete går inte att ta miste på. Edenmont fyller i när Bergström stakar sig. Bergström agerar kylbalsam på Edenmonts eldiga konstnärsjäl. Hela uppställningen kring storbildskameran är helt enkelt en vältrimmad historia. Hårstylisten fixar i ett nafs en fågelbofrisyr á la Elisabet I, drottning av England i slutet av 1500-talet, på nioåriga modellen Ester. Storformatskameran laddas och Nathalia Edenmont regisserar. För Martin Bergström gäller det att snabbt få tampongkragen på plats. Men vänta nu, varför en krage av dessa vanligen ljusskygga objekt?

–Jag åkte runt hela staden och köpte tamponger för det visade sig bara vara en sort som fungerade. Så det har tagit oändligt med tid bara att skapa de här objekten, säger han.

–Det blir som måleri mot den svarta bakgrunden, ser du det? Det är därför vi gjort en sådan håruppsättning. Tidstypisk, säger Nathalia Edenmont och stoppar in huvudet under skynket på kameran.

–Det blir fantastiskt! Hör ni det alla – fantastiskt!

En pipkrage, medeltidsmode, men då av styvstärkt spets och något som enkom var förbehållet samhällets absoluta toppar. Det högburna idealet, här omgjort till en kommentar kring kropps- tabun och den känsliga tid då barnet inträder vuxenvärlden.

Modellen Ester sitter snällt på sin stol i evigheter. Något som blir lite av förklaringen till den magi som Edenmonts verk besitter – blicken. Den öppna, ärliga och fullt naturliga. Den vi alla kan spegla oss i.

–Jag plågar mina modeller tills de är så stentrötta att de inte längre orkar posera. Då blir det riktiga konstverk. Alla har vi skyddsmekanismer av olika slag, men plötsligt en sekund är man äkta och det är det ögonblicket jag söker.

–Jag använder bara analog teknik. Det hade varit mycket billigare att använda digitalkamera, men det blir aldrig samma sak. Mina bilder är äkta. Inget är manipulerat, säger Edenmont.

Samtidigt är det vad hela hennes konstnärskap handlar om. Manipulera, att styra människors seende och tankar med hjälp av diskreta (nåja) knep. Syftet är äkta, men leken med det moraliskt oförenliga – sexualitet och naivitet, kitsch med stilfullkomlighet och yster lekfullhet med patologiskt mörker, är det medvetna drag som gör hennes bildvärld unik. Edenmont blandar reklamfotografins säljande estetik med konsthistoriska referenser som holländskt porträtt- och stillebenmåleri från 1600-talet och resultatet får vissa att löpa amok, medan andra vill ha autografer.

När Edenmont nu ville skulptera fram former av oförenliga material är steget till Martin Bergström inte så långt. Hans arbeten som klädformgivare handlar mer om kroppen som tredimensionellt konstobjekt än om trender och moderiktiga färgskalor. Och hans nyskapade brudklänning av toapapper blir en trompe l’oei. Vid första anblicken en drömsk sidenmaräng, sedan en illusion som avslöjar sitt innehåll och blir till en påver påminnelse om äktenskapets baksidor.

Nathalia Edenmont har själv ett speciellt förhållningssätt till bröllopets garnityr, något som är ofta förekommande i hennes verk.

–Jag har varit gift fem gånger ibland en gång om året och har haft stora klänningar och stora kalas. Frisören som gjorde min håruppsättning fick en annorlunda fråga. Kan du göra samma sak på en slaktad kanin? Hon sa ja, och sedan dess har vi jobbat ihop. Så det är inte så konstigt om kaninhuvudet liknar mig. Vi har samma frisör.