Slutsatsen måste vara: Konstfack har blivit en skrajsen institution. Rektor Ivar Björkman har drabbats av opportunism.
Utan att veta mer om Magdalena Nordins stoppade film än att det bland annat rör sig om en musikvideo av en kvinnlig popstjärna som klippts ihop med en sexfilm är det svårt att ta uppgiften att det rör sig om copyrightskyddat material på allvar. Hon använder sig ju av en genom konst- och filmhistorien beprövad teknik. Ända sedan 30-talet har befintligt material knyckts och använts i motsatt syfte. Tankarna går osökt till det klassiska filmmontaget där konstnären (var det John Heartfield?) klippt ihop nazistiska journalfilmer så att SS-gubbarna tågade baklänges eller hoppade upp och ner till marschmusik. Ett mer sentida exempel är Maria Fribergs verk No time to fall från 2001 där hon saxat ut samtliga pauser och harklingar ur CNN-sända tal av president George W Bush. Det har utan problem visats på ett flertal konstinstitutioner.
Låter det verkligen rimligt att låta jurister granska konstskoleelevers verk några veckor innan de ställs ut?
Vad man kan förvänta sig av en kvalificerad konstutbildning är inte hastigt påkomna censurliknande åtgärder, men väl att man långsiktigt följer och handleder elevprojekt från idé till resultat. Under resans gång passerar man givetvis frågor av etisk, juridisk och varför inte även medieteknisk art.
Skolledning och lärare bör kunna ge studenterna inblick i att mediemaskinen i vidare bemärkelse, krönikörer, debattprogram, bloggare och andra twittrare, brukar visa intresse för enskilda konstverk enbart då en eller flera – och helst den första – av följande faktorer inträffar:
a) Vi talar konstchock.
b) Det rör sig om något som kostar väldigt, väldigt mycket pengar.
c) Det som är dyrbart har blivit stulet.
d) Det handlar om en förfalskning.
