Som SvD kunde berätta tidigare har konstnären Lars Vilks karikatyrer av Muhammed som rondellhund blivit refuserade ännu en gång. Tidigare i sommar skulle tuschteckningarna ha visats på Tälleruds hembygdsgård i Värmland, men arrangörerna fick kalla fötter. Nu var det den betydligt mer välrenommerade konstskolan i Gerlesborg i Bohuslän som inte ansåg sig kunna garantera säkerheten för besökare, elever och personal.

David Neuman är chef för ­Magasin3 i Stockholm och menar att det är ett tidens tecken, resultatet av en global oro. Säkerheten har skruvats upp på flygplatser, tågstationer och varuhus över hela världen – det är inget specifikt för konstinstitutioner.

– Det är trist för konstnären eller kreatören när andra saker än det konstnärliga uttrycket vägs in i beslutet, men jag har förståelse för institutioner som har svårt att klara säkerheten för besökare, verk eller konstnär.

David Neuman menar att säkerhetsaspekten har blivit viktigare på utställningar de senaste åren. Själv har han aldrig varit med om att stoppa en utställning för att den har ansetts för provokativ, men det händer att Magasin3 visar konst där det anses nödvändigt att hålla ett extra öga på säkerheten.

– Institutioner i större städer är mer vana vid det. På mindre orter saknas det kanske både erfarenhet och resurser för att hantera sådant, säger David Neuman.

Svenska Dagbladet blev polis­anmält 2002 efter att ha tryckt ­Fateme Goshehs konstverk från Liljevalchs vårsalong. Men tidningen publicerade – i likhet med andra svenska dagstidningar– inte Jyllands-Postens uppmärksammade Muhammedkarikatyrer. Samma beslut har tagits i frågan om Lars Vilks teckningar.

– Att vi väljer bort vissa bilder är inget unikt. Sådana beslut om vad som är lämpligt att trycka fattas ständigt på en tidningsredaktion. Vi skulle exempelvis inte heller publicera grovt pornografiska och konstnärligt ointressanta bilder även om de hamnade i centrum för debatten. Detta är absolut inte samma sak som att hävda att bilder av detta slag borde förbjudas. Yttrandefriheten bör vara vidsträckt. Och den som vill se bilderna kan lätt hitta dem på internet, säger Mats-Eric Nilsson, tf ansvarig utgivare för SvD.

Det finns två huvudspår i anledningarna till att refusera provokativa konstverk. Det ena är att de ansvariga inte vill kränka grupper av människor, det andra är att om man väl skulle göra det går säkerheten inte att garantera. När det gäller Vilks teckningar valde Tälleruds hembygdsgård den första varianten, Gerlesborgs konstskola den andra. Att döma av islamkännaren och professor emeritus Jan Hjärpe är bärkraften hos båda argumenten svag.

– Jag har känslan av att det här är ett icke-ärende. Lars Vilks har en tendens att vilja väcka uppmärksamhet. Det finns alltid någon tok som reagerar, men jag har svårt att tro att det blir någon större sak av det här. Som jag ser det var skolans beslut omotiverat.

Hur kränkande är hans teckningar ur ett muslimskt perspektiv?

– Hunden har ju låg status och referenserna till profeten kan ses som medvetet provocerande. För de verkligt troende är Muhammed föredömet, någon som man ska imitera och då uppfattas en karikatyr som en attack mot den egna självbilden.

Enligt Jan Hjärpe är offentliga utspel mot påstådda provokationer oftare ett sätt att driva maktkamp inom den egna gruppen än ett uttryck för gemene mans ilska. Karikatyrerna är inte populära, men få bryr sig tillräckligt mycket för att protestera.

Zana Muhammed är sekreterare i Sveriges unga muslimer och har följt Vilks-teckningarnas öde sedan tidigare i somras.

–Det var ingen som reagerade i början, men nu undrar jag vad han är ute efter. Är det för yttrandefrihetens skull eller är det ett uttryck för islamofobiska tendenser i samhället?