Förra sommaren uppförde arkitektkontoret Snøhetta sina första byggnader i Sverige. Den norska gruppen har nått internationell ryktbarhet genom storprojekt som biblioteket i Alexandria, operahuset i Oslo och minnesmuseet på Ground Zero i New York. Sverigedebuten var något helt annat – 70 kvadratmeter betong på en konstutställning i en skog på Österlen.

Och historien upprepar sig. I dag öppnar Stiftelsen Kivik Art Centre sin andra sommarsatsning i det vildvuxna skogsområdet vid Lilla Stenshuvud. En av de medverkande är David Chipperfield, förgrundsgestalt inom brittisk arkitektur och 2007 års vinnare av det prestigefyllda Stirlingpriset.

Tillsammans med annan britt, konstnären Antony Gormley, har Londonarkitekten skapat årets stora verk. Tre rektangulära rum bildar en 16 meter hög konstruktion i gränslandet mellan arkitektur och skulptur. Delarna har samma volym men olika form, och tillåter besökaren att stiga in i dem.

Uppdraget var kort och gott att skapa en paviljong, berättar David Chipperfield på telefon från Spanien.

–En konstnär tenderar att se en paviljong som ett objekt, medan en arkitekt ser det som ett utrymme. Vi försökte skapa ett objekt som kan ses inifrån. Resultatet är skulpturalt, men man kan också gå in i och uppleva det, säger han.

Konstruktionen har flera beröringspunkter med fjolårets utställning. Även Chipperfield och Gormley har valt att arbeta med betong, och precis som verken av Snøhetta och fotografen Tom Sandberg är deras skulptur avsedd att samspela med omgivningen. De tre rummen gestaltar de olika sätt på vilka naturen kan upplevas.

Den nedre sektionen, kallad Grottan, symboliserar de mörka och trånga skogspartierna. Den mellersta, Scenen, efterliknar de öppnare platser där man kan se havet. Högst upp sträcker sig Utkikstornet som ska återskapa upplevelsen av bergets topp. Den som bestiger tornet har utsikt i 360 graders vinkel, precis som den som tar sig högst upp på Lilla Stenshuvud.

–Platsen är väldigt imponerande, speciellt när man blir medveten om närheten till vattnet. Därför ville vi att man skulle blicka ut både på nära håll och på avstånd. Att vi valde betong handlade om att vi ville skapa något enkelt. Betong har inga komplikationer, ingen historia. Det skulle kunna vara från en annan civilisation, säger David Chipperfield.

Utställningen är hans första projekt i Sverige, vilket man knappast kan säga om Antony Gormley. Denne är en riktig Sverigevän efter utställningar på Malmö konsthall och permanenta verk på Moderna museet. Senast i våras visades jätteskulpturen Another singularity på Galleri Andersson Sandström i Umeå.

Själv konstaterar konstnären nöjt att konstruktionen i Kivik ”väger 500 ton och är fullständigt oanvändbar”.

–Jag tycker den är lysande, jag ville verkligen skapa oreda. Normalt sett handlar arkitektur om att skydda människor och göra dem bekväma. Det här däremot, är obekväm arkitektur. I det vi kallar Scenen saknas två väggar och man kan ramla ut, säger han.

Att stora namn som Chipperfield och Gormley visar exklusiva verk här, vid en gård utanför lilla Kivik, beror på en enda sak: Sune Nordgren. Den före detta chefen för Nasjonalmuseet i Oslo är en av initiativtagarna till Kivik Art, och agerar kurator för utställningsverksamheten. Utan hans kontakter vore projektet ogenomförbart.

Men utställningarna vid Lilla Stenshuvud är inget självändamål. Syftet med att sammanföra konstnärer och arkitekter är att smygstarta ett större projekt, att kittla besökarnas fantasi kring vad som komma skall. Kivik Art Centre är nämligen tänkt att bli en institution.

Först planerar stiftelsen att bygga ateljéer där konstnärer kan inhysas och arbeta. Senare vill man bygga en konsthall, där de verk som skapats på plats kan visas. Innan det kan bli verksamheten måste man dock köpa gården och den mark som man i dag hyr, berättar Sune Nordgren.

–Det är en stor gård och ett speciellt område, så ett köp blir väldigt kostsamt. Men ägarna vill gärna sälja. Målsättningen är att det här är ett startprojekt och att vi börjar arbeta mer permanent i höst, säger han.

Kommer ni att klara det?

–Det är svårt att svara på. Ena dagen känns det väldigt hoppfullt, nästa dag är det mörkare. Eftersom vi bestämt oss för att gå framåt ur hand i mun blir det såhär. Det får hända när det händer.