Vissa debatter är lika regelbundet återkommande i kulturlivet som kräftpremiären. En av dessa är frågan om kultursidornas begriplighet. Ända sedan jag började läsa kultursidor på allvar i början av 1980-talet har den dykt upp med jämna mellanrum.

Nu i dagarna var det författaren och docenten i nordiska språk, Lars Melin, som på debattsajten Newsmill skrev två artiklar om kulturskribenternas erbarmliga språkbehandling. ”Kulturskribenter skriver sämre än alla andra” hette den första, där Melin hävdade att kultursidor i allmänhet publicerar ”texter som kraftfullt med alla medel motsätter sig att en normalt bildad läsare ska kunna förstå”.

Kulturartiklar är enligt Melin fullastade med sökta metaforer, vårdslöst gödslande med namn och referenser som ingen utanför den innersta kulturvärlden kan förstå. För att inte tala om onödigt användande av meningslösa modeord som ”normalitet”, ”autenticitet” och ”modernitet”.

”Kulturskribenter har noll probleminsikt” hette nästa artikel, en slutsats Lars Melin dragit efter att ha deltagit i en radiodebatt med Expressens kulturchef Karin Olsson. Han menade att debatten kommit att fokusera mer på elitism än på språkbehandling.

Det är inte så konstigt. Så fort som vi kulturskribenter anar e-ordet (e som i elitism) osäkrar vi våra vapen. Det kommer sig av att kulturskribent möjligen är västvärldens just nu mest hatade yrke, vilket en god vän som befinner sig långt utanför kultursfären muntert påpekade för mig häromdagen.

Det finns inga gränser för vilket ohyggligt förtryck och maktutövande vi kulturskribenter utövar på vår omvärld. Det där är naturligtvis struntprat. En förhållandevis liten del av mänskligheten läser över huvud taget kultursidor, och i den händelse de gör det glöms de i alla fall bort nästa dag, när en ny kultursida att reta upp sig på ligger på köksbordet.

Reflexmässigt tänker jag att jag borde polemisera mot Lars Melin, anföra det gamla argumentet att kultursidornas texter faktiskt inte är mer obegripliga än vad sportsidornas är för en sportanalfabet som jag. Dessutom anser jag inte att vare sig autenticitet, modernitet eller normalitet kan räknas till modeord. Det finns även möjligheten att gå till en ordbok om man stöter på ett ord man inte förstår. En tolkande kulturtext som behandlar ett abstrakt verk måste också få tillåta sig utsvävningar i högre grad än en ren nyhetstext.

Men jag måste också ge Lars Melin rätt. Visst finns det en tradition av absurt icke-kommunikativa texter i kulturjournalistiken, som på sina håll fortfarande lever och frodas. Men jag kan trösta honom och alla andra med att det är oändligt mycket bättre idag än på 1980-talet, när de franska poststrukturalistiska filosoferna höll den svenska kulturvärlden i ett järngrepp.

Jag retar ibland fortfarande upp mig till vansinne på kolleger som skriver onödigt tillkrånglat, men har under åren lärt mig att känna igen det som en grundläggande osäkerhet. Om ens tanke inte bär för att uttrycka i någorlunda rak skrift bör den förmodligen stötas och blötas ett extra varv.