Hettan är extrem medan gjutarna, klädda i ställ med stövlar, hjälm och visir, skickligt balanserar den tunga bronsmassan mot sandformen av Milles fem meter höga Dianafontän. Kontrasten är slående mellan de stålkyliga kläderna och den vredgade 1100-gradiga värme som kommer ur legeringen av koppar och tenn. Att vara konstgjutare är inget Stureplansjobb.

Här ute bland industrilokalerna i Enskede har Herman Bergman varit sedan tidigt 1950-tal, då man tänkte satsa på industrigjutningar utanför konsten. Det gick inte så bra, berättar företagets vd Leif Schölin efter att ha fått av sig skyddskläderna.

Fast företaget kom snabbt på friska fötter och i dag gjuts det för högtryck. Den gigantiska Millesstatyn, ska vara på plats i höst på en kursgård i Ekerö. I källaren finslipas på två ikoner: Marie-Louise Ekmans tre ton tunga Astrid Lindgren-staty, som ska placeras mitt på Stora torget i Vimmerby, och Bitte Jonasson-Åkerlunds hyllning till Cornelis Vreeswijk.

Det är en mycket märklig, men mäktig känsla att gå runt här i en värld av förlorade vaxkopior på hyllorna. Jean Minne, som kom till Bergmans från Belgien för 50 år sedan, är egentligen pensionerad sedan länge men kan inte låta bli att jobba. Nu står han vid några silikonformar och berättar om hur gjutningen går till: antingen genom den klassiska cire perdue-metoden, ordagrant ”förlorat vax”, eller med så kallad sandgjutning som passar bättre för större skulpturer.

Av Astrid Lindgren-statyn är det egentligen bara kroppen och skrivmaskinen som gjuts i vax.

–Vi har aldrig byggt ett liknande rum i brons förut. Skrivmaskinen var också lite knepig, även om vi har gjort telefonsvarare förut, säger Leif Schölin som inte kan minnas att man nånsin tidigare har jobbat med en sådan tung skapelse.

Han gillar det faktum att man arbetar med ett material som kan hålla i flera tusen år, något som samtidigt innebär ett stort ansvar. Efter ett tag uppstår också en sorts förhållande mellan hantverkare och skulptur.

–Från början ser man mest med tekniska ögon. Första blicken är mer av ”hjälp, hur ska det här gå till”. Sedan börjar man se själva konstverket. Vi är fixerade vid att göra en så exakt kopia som möjligt, det är vårt uppdrag. Vi får inte förändra något. Samtidigt, när man jobbar med vax har konstnären själv möjlighet att komma hit och titta på kopian och kan göra vissa förändringar, berättar Leif Schölin.

Astrid Lindgren har de hunnit lära känna sedan Marie-Louise Ekman lämnade över henne till Bergmans förra våren.

–Det är en sorts minnesmärke. För mig var det roligt att göra detta som ett monument över Astrid Lindgrens arbete och hennes liv som arbetande kvinna, säger Marie Louise Ekman.

Därav den alldagliga miljön från arbetsrummet på Dalagatan i Stockholm. Marie-Louise Ekman, för övrigt också rektor på Konsthögskolan, tycker att det har blivit för mycket kommers kring Astrid Lindgren, tingeltangel som förmörkar bilden av den hon verkligen var.

–Därför finns det ingen anledning att uppföra sig som någon sorts Skansenaktivist. Jag ville fånga Astrid där hon sitter i sin ensamhet och fokuserar på sitt arbete.

Besöksstolen mittemot har just fått värmeslingor inbyggda, så att den som sitter där ska känna värme året runt av att vara i Astrid Lindgrens närhet.

För Marie-Louise Ekman kändes det självklart att just Herman Bergmans konstgjuteri skulle ta ansvar för hennes verk.

–De är otroligt yrkesskickliga. Det finns några konstgjuterier kvar i Sverige, men de börjar upphöra. Mycket görs i Kina och Thailand, men jag tycker det är viktigt att man har hög kvalitet på det man jobbar med. Bergmans har högklassig brons och väldig yrkeskunskap. För mig är detta en fantastisk miljö som vi måste ta hand om.

På Bergmans gillar man i sin tur att arbeta nära konstnärerna. Att släppas in såhär i det allra heligaste är lite ovanligt, menar Katrine Helmersson som står och arbetar med sin skulptur, en sorts skalbaggeformad pappersblomma som hon doppar i flytande vax.

–Den är väldigt organisk. För Statens konstråd gjorde jag 30 stycken som hängde tillsammans i en klase. Sedan dess har jag fått förfrågningar och nu gör jag dem på beställning, här på gjuteriet. Jag gör varje skulptur som ett original, berättar Katrine Helmersson.

När hon har beställningar i brons brukar Katrine Helmersson förlägga en del av själva skapandet härute på gjuteriet – som hon kallar en guldgruva.

–De är fantastiska och öppna för nya sätt att arbeta. Jag kan ha en arbetsprocess som inte behöver vara helt klar när jag kommer hit, säger Katrine Helmersson som parallellt jobbar med en annan skulptur som ska vara klar till konstmässan i Basel i juni.

Vid Astrid Lindgrens 150 kilo tunga bronsdörr träffar vi vice vd Tomas Broman.

–Vi gillar både Milles och ­Katrines verk där vi stöper papper. Vi gillar när det är olika. Nyligen jobbade vi med strumpbyxor doppade i bokbindarlim. En fantastisk skapelse! Det tar ett tag innan man inser vad det är, men nylonkänslan är en härlig aha-upplevelse, ­säger Tomas Broman.

Han poängterar att en konstgjutare absolut inte är konstnär, utan en hantverkare som har lärt sig att bygga konst. Och han ser en renässans för yrket.

–Vi har överlevt en tid som har varit kritisk mot nästan all traditionell konst – där videoinstallationer varit det enda rådande. Men jag tror att vi människor gillar att göra saker med händerna. Det går inte att vara alltför teoretisk för länge, det blir långtråkigt. Vi håller också kurser här i gjutning och det verkar finnas ett stort sug hos folk att arbeta praktiskt, säger Tomas Broman.

Han hoppas förstås att företaget ska kunna stå starkt i många år framöver, trots konkurrensen från framför allt Asien.

–Jag skulle inte kunna jobba så, att inte tala samma språk och att inte se kunden i ögonen när man levererar. För mig bottnar det i vilket avtryck man gör i historien och vad vår generation vill bli ihågkommen för. Jag vill verkligen betona att jag inte betraktar det här som något man äger eller som mitt företag – utan något vi förvaltar och försöker göra så bra som möjligt.

Katrine Helmersson går så långt som att säga att det är omoraliskt att förlägga sin tillverkning till andra länder.

–Allt finns ju här på hyllorna. Det är ett arkiv av kulturhistoria...