Lars Vilks och berättelser om hans provokativa teckningar har valsat runt i media och konstnärliga möjligheter har ställts mot yttrandefrihet. Den senare mordhotade konstnären skapade svarta rubriker. Men det mesta har egentligen gått enligt Vilks plan.

För redan 2005 skrev Vilks tillsammans med Martin Schibli boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar (Nya Doxa), en bok om konst och marknadsföring. Och som på 320 handbokslika sidor belyser Vilks eget konstnärskap, men som också vill ge sken av att vara en allmängiltig handbok i konst och entreprenörskap. Under rubriken ”Är uppmärksamhet kvalitet” diskuteras exempelvis konstens möjlighet att nå utanför sin egen sfär (med utgångspunkt från Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feilers omdiskuterade installation Snövit och sanningens vansinne från 2004), en instruktion hur man som konstnär ska bete sig för att åstadkomma så stort pådrag som möjligt:

”Vad som kan hända är att ett konstprojekt kan bli en allmänjournalistisk nyhet. Konstverket kan sägas temporärt övergå till en annan sfär, till nyhetsjournalistiken, som har andra värderingar än konstvärlden. Folk som annars inte yttrar sig om konst intervjuas i media, unga partiledare börjar uttala sig om konstens plats i samhället och det dyker upp retoriska kommentarer av kulturpolitiker som påtala vikten av att man inte ska förstöra konst och försvara vikten av yttrandefriheten.” /-/ ”Konstnärer som får medial uppmärksamhet bör genast ta tillvara dessa möjligheter och spinna vidare på dem. Men i regel får man öva upp sin skicklighet i hur man skapar medialt intresse kring sina projekt.”

Och på så sätt måste man ändå tillskriva Lars Vilks en stor framgång. Hans skisser av islams främsta företrädare i form av en rondellhund och en jude som en sugga, uppnår knappast konstnärlig verkshöjd, men har för att nyttja Vilks egna ord ”övergått till en annan sfär”. Och det är vad hela Vilks konstnärliga gärning handlar om – att överskrida lagar, konventioner och etiska förbehåll medan reaktionerna blir verket.

Sune Nordgren, tidigare chef för Baltic centre for contemporary art i Newcastle, Malmö Konsthall och Oslos Nasjonalmuseet, numera ansvarig för projektet Kivik art center, menar att Viks hela konstnärskap består i att se hur media spelar på eller med i hans projekt.

–Ändå är han ingen konceptkonstnär, kanske beroende på att han är kemiskt befriad från humor, spelar på sina akademiska meriter med en pretiositet som inte håller.

Mårten Castenfors, konstkritiker och chef för Sveriges allmänna konstförening, vill inte uttala sig om Vilks betydelse som konstnär och nöjer sig med att kalla hans utspel för en ”pseudoprovokation”. Han berör dock ämnet i en essä, som nyligen publicerades på nätverket Om Konst. ”Den som har ett mer luttrat öga kan samtidigt hävda att konsten håller på att urvattnas och att den allt som oftast nedfaller i spektakulär gestik som i sig väcker frågor om enskilda konstnärers personliga moral och omdöme”, skriver han.

Lars Vilks är annars känd mest för sina två monumentala, skulpturala konstruktioner i naturreservatet på Kullabergs nordvästra udde, bestående av Nimis, gjord av drivved och stenfästningen Arx. Två verk som många kommit att uppskatta med åren, men anmärkningsvärt är ändå att det från början är två olagliga verk, byggda i ett naturskyddat område. Men i slutet av 90-talet beslöt Malmö tingsrätt att verken skulle få stå kvar då Nimis sålts till konstnären Christo och Arx till medlemmarna av den fejkade nationen Ladonien, som skapats enkom för detta ändamål.

I boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar, fortsätter Vilks: ”Att agera utan tillstånd kan dock vara en framgångsrik konstnärlig positionering men den bör i så fall ske medvetet och inte vara en slapp efterkonstruktion.”

Vilks är förvisso postmodernismens megafon och anhängare av den institutionella konstteorin, som innebär att konst är sådant som kulturvärlden själv upphöjer till konst. Men ger det honom rätt att trotsa lagar och utmana religiösa normer?

Och ska vi alla fortsätta att vara Vilks marionetter, medan han filar vidare på sitt korstågs strategier med huvudregeln:

”Nätverket måste prioriteras framför att producera konst.”