Henrik Schyffert tycker ibland att Fredrik Lindström är för övertydlig, och Lindström tycker att Schyffert är för slarvig. Annars tjafsar de inte så mycket under repetitionerna. ”Framförallt är vi överens om våra begränsningar. Det gör att det inte blir så mycket diskussioner”, säger Henrik Schyffert.
Foto: Dan Hansson
Henrik Schyffert spänner ögonen i den hög- gravida regiassistenten nedanför scenkanten.
–Fick du det Malin? frågar han.
–Ta det igen! hörs det därnerifrån.
–Parkering, massa lån och hundbajs i Vasaparken, säger Schyffert.
Malin Larsson knattrar febrilt på sin Mac.
Det är manusgenomgång och mängder av ändringar improviseras fram inför premiären nästa fredag av kompisparet Schyffert/Lindströms krogshow på temat svensk heminredningshysteri. De vankar av och an på scenen i Berns stora salong medan fem–sex scentekniker slötittar.
–Skönt att hyra hela Berns för att sitta och spåna manus. Jag kan inte jobba någon annanstans, säger Schyffert uppe på scenen.
–Repa i lokal som inte har takkronor för 15 miljoner kronor går inte, lägger Lindström till.
Restaurangpersonalen som korsar lokalen med slamrande läskbackar förtar möjligen lyxkänslan en smula. Den ironiska tonen till trots kan de två komikerna ändå tillåta sig vissa utsvävande divalater. Biljetterna för upp till 1000 kronor styck – då ingår trerätters med handskalade räkor och sojabrässerad ekskivling – är i princip redan utsålda fram till sista föreställningen i maj.
Lindström, som nogsamt spritat händerna innan han klättrat upp på scenen, tittar ner i sitt manus.
–Om man har en familj utan gemensamt mål, vad ska man göra då? Slå ut en vägg eller kakla om.
–Vi får göra ett val där. ”Slå ut en vägg”, tycker jag. Punkt, säger Schyffert.
Sedan behöver de hjälp med att komma på en film där scenografin spelar huvudrollen för att kunna göra en liknelse med inredningshetsen.
–Tom Fords En enda man, föreslår scenografen Catharina Nyqvist Ehrnrooth från salongen, men den har varken Lindström eller Schyffert sett.
–David Lynch då, säger scenografen.
Schyffert vänder sig mot regiassistenten.
–Skriv ”Henrik pratar om snygg film”, så ska jag mejla en kille om det, säger han.
Ord- och referenssprutandet fortsätter under guldvalven: hd-tv, béchamelsås, fond- tapeter, Bromma, ostronöppnare, cupcakes, dinkel, vitlaserade golv.
–Vad ska jag skriva om det här, säger Malin Larsson med viss förtvivlan i rösten när de två blommar ut i en harang om fruktbarhetsfiguriner och clementinkvitton.
–Jag vill se ut som Artur Ringart i håret, säger Schyffert sedan.
Det är tydligen så roligt att både han och Lindström brister ut i varsitt gapflabb som varar i över en minut.
Vägg i vägg har dekostymklädda lunchgästerna börjat anlända till Berns Asiatiska för att pilla i sig dumplings med pinnar. Under sin egen lunchpaus verkar Fredrik Lindström väldigt mån om att ta ner förväntningarna på showen.
–Till 90 procent är det två medelålders män som står på scenen och pratar. Vi gör inga nummer, byter inte om, det är ganska enahanda. Det är som stand-up men i marginellt snyggare förpackning och med ett tydligt ämne. Tema-stand-up, kan man säga, säger han.
–Det är i alla fall inte värre än med Killinggänget på Dramaten. Vad som än händer har jag redan varit i Vietnam när det gäller förväntningar som inte uppfylls, säger Henrik Schyffert.
De protesterar båda högljutt mot påståendet att biljettpriset på en tusenlapp skulle vara högt.
–Vi har slagits som sjutton för att få fler barplatser för 350 spänn, säger Lindström.
Men är det inte en del av livsstilen ni parodierar att gå på flådiga Berns, äta dyr mat och titta på två kreddiga kändisar från den egna samhällsklassen?
–Jag har funderat på det faktiskt, att vi inte ska mörka det utan stå för att det är privilegierade människor som kommer. Det är klart att det här är ett utslag av att vi har det ganska bra i Sverige. Om problemen med att få till det perfekta hemmet rörde en liten elit på några tusen personer förr har vi nu flyttat upp i konsumtionstrappan så att det blivit ett problem för flera miljoner…
–… som är lite oroliga över att de skulle kunna ha det lite bättre, som har en liten gnagande oro om att de inte är riktigt självförverkligade, fyller Schyffert i.
När DN Bostad i oktober publicerade hem- inredningsreportaget ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” blev Lindström och Schyffert först överlyckliga. Det sanslösa pekoralet om det framgångsrika Vasastansparet som vant vänder spröda vårlökar och dekorativa mizunasalladsblad på sin teppanyakihäll var en guldgruva. Men artikeln blev så uppmärksammad och förlöjligad på internet att den är uttjatad.
–Vi kanske måste säga ordet teppanyakihäll för att folk inte ska sitta och tänka, ”Gud, har de inte läst den där artikeln”, säger Fredrik Lindström.
Däremot verkar de inte särskilt sugna på att gå igång på den senaste inredningsentusiast som blivit driftkucku på nätet, innehavaren av en Rågsvedslägenhet så vulgodesignad att bloggare häromveckan krävde avskaffat Rot-avdrag.
–Kan man sitta och bli upprörd över sånt där har man inte så mycket på gång i sitt liv, säger Henrik Schyffert.
Du gick ju själv rätt hårt åt teppanyaki-paret på Twitter?
–Men det är ju mitt jobb! Men det händer inget i mitt liv heller, så det är ju helt sant, jag är precis som de. Jag har inga yttre problem, inga fiender. Hade jag haft ryssar eller hunner som kommit och slagits hade jag inte skrivit om teppanyakihällen.
Hur mycket kan man egentligen driva med publiken utan att den blir stött? Kan man till exempel skämta om att de polska hantverk-are som ska måla de äggskalvita väggarna inte har sett sina barn på över ett år? Eller att de papperslösa latinamerikanska städerskor som ska skrubba teppanyakihällen är skuldsatta hos människosmugglare? Det kan man absolut göra, svarar Schyffert förstås.
–Men man kan inte tala om för folk att de gör fel, då går de i försvarsställning och stänger ner. Tanken är att säga de här sakerna på ett roligt sätt, att man två dagar efteråt ska säga ”jag måste göra något åt det här”.
Showen har alltså ett djupare syfte, bortom att underhålla. Men vad är det folk ska göra åt den förhoppningsvis nyfunna insikten att de troligen inte blir lyckligare av att slå ut en vägg? Någon lösning levererar Lindström och Schyffert inte. De verkar tycka att reflektion och självinsikt är mål nog.
–Man får dem att skratta och öppna munnen, och när de gör det trycker man ner en teori, säger Schyffert.
–Det är som en ansiktsbehandling, man har ånga först som öppnar porerna. Det är en flerstegsprocess, kompletterar Lindström.
Även om titeln på showen är Ljust och fräscht hade det möjligen varit ett väl öppet mål att bara skämta om hemmafixarmanin. Lika mycket handlar det om livspusslet och jakten på lycka – här ryms även sopsorteringsproblematik och dagismöten. Hur man får ihop drömlivet, kort och gott.
Medan Fredrik Lindström gärna lyfter fenomenet till en makronivå för teoretisk analys så exemplifierar Henrik Schyffert med sitt eget privatliv och pratar bland annat om sina äktenskapsproblem från scenen. Även i Killinggänget på Dramaten var han och de övriga medverkande mycket självutlämnande. Hur mår de egentligen?
–Vi mår ungefär som alla andra. Jag tror inte att människor är olyckligare nu än förr…, säger Schyffert.
–… vi har bara mer tid att tänka på det idag, säger Lindström.
Efter lunch är det dags för publikrepetition. Ett femtiotal personer får varsin åtråvärd gratisbiljett med motprestationen att de själva blir studerade och får ge feedback. Delar av materialet testades inför publik redan i december, då handlade det om att få enskilda skämt och monologer att fungera. Nu ska allt vävas samman.
Scenografin är uppenbart avsedd att spegla komikernas personliga stilambitioner: Den vältrimmade Schyffert, klädd i jeans/kavaj, vräker ut sig i en vit soffa bland vita saccosäckar i ena änden av scenen medan Lindström, klädd i röda byxor och syrenfärgad stickad väst som spänner över magen, sitter i andra änden bakom ett gammaldags engelskt skrivbord i massivt trä.
De lyckliga som kommit över biljetter till showen kan redan nu börja ängsla sig över att det tycks bli en hel del publikkontakt. En kvinna i testpubliken hånas för att hon gillar en vas som var populär 1992. Några andra dras upp från sina platser och släpas runt i lokalerna.
En del skämt går rakt över huvudet på dem. Ofta skrattar de högst åt sådant som egentligen inte ingår i showen, som att de två på scenen kommer av sig, improviserar eller saknar rekvisita. Artur Ringarts frisyr verkar de inte alls tycka är kul, så den referensen ryker förmodligen.
Efter en timme och tjugo minuter avbryts föreställningen, salongsljuset tänds och Henrik Schyffert sätter sig och dinglar med benen över scenkanten och frågar vad de tyckte. Publiken tar sin uppgift på stort allvar.
–Inledningen var för lång!
–Det var förvirrat det där om din fru!
–Det borde ingå något om alla dieter, GI och allt som ändras hela tiden!
–Det var för många exempel som ni räknade upp på allt!
På den sista punkten ger Schyffert publiken rätt.
–Vi skriver fortfarande, och vi skriver alldeles för mycket och ser vad som funkar och tar bort det som inte funkar, säger han efteråt.
Med en vecka kvar till premiären fortsätter förändringarna. Vissa saker kommer att skrivas om bara timmarna före. Och utrymme för improvisation finns varje kväll.
Någon regissör har de inte, det funkar inte eftersom sådana vill ha ett färdigt manus att jobba från. Men Maria Blom från Dramaten har varit inne några gånger och sagt åt dem att titta på publiken och sluta vifta med händerna.
Vem som bestämmer? Oklart, men de två herrarnas förmåga att avsluta varandras meningar tyder på en utvecklad samförståndsanda. Och så har de ju professionell hjälp.
–Malin! ”Att skriva ’Njut’ med mosaik i badrummet”, kan du skriva upp det, ropar Schyffert efter regiassistenten som försökt smita iväg på toaletten.
