Det är svårt att hitta en gemensam historia i utställningen Sakernas tillstånd 3 x konsthantverk. Det tjattras, viskas och diskuteras förvisso vilt i montrarna, men det handlar snarast om kämpande konsthantverkare som tillsammans försöker förstå utställningens kontext och syfte.

Till grund ligger utställningen Ingenmansland som visades för tjugo år sedan. En utställning som mest kom att handla om att definiera konsthantverket som konstart. Idag är konsthantverket en lika stor och naturlig del av det samtida uttrycket som konsten, men med ett annat förhållningsätt till materialet.

Att konsthantverkare som Per B Sundberg och Zandra Ahl ställt frågor, provocerat, debatterat och därigenom brutit ny mark med sina kitschkaskader av objekt har vi sedan länge accepterat. Men idag är Per B Sudberg ”chockad”:

–Jag brukar vara den som står för bad taste och kitsch, men i den här samlingen blir jag snarast esteten.

Höljen och smyckningar av tekniska prylar som låter har genom åren varit en av hans specialiteter. Även på denna utställning finns en älgradio, en förgylld skvalapparat och en dito med hölje av kristall.

–Jag älskar ljud och har svårt att arbeta när det är tyst, men egentligen började jag använda redan existerande element under tiden som formgivare på Orrefors. Då hann jag helt enkelt inte ta fram gjutformar och skapa nya objekt på klassiskt sätt, berättar Per B Sundberg.

I anslutning till Sundbergs prylexposé har radikalslöjdaren Anders ”Lagombra” Jacobsen spikat ihop ett verk av nya och gamla saker. Ett estetiskt spretverk, som utan katalogtext är svårt att tolka eller sätta in i ett sammanhang annat än hans eget. Och det är gott nog, eftersom hans tidigare verk skapat debatt långt utanför slöjdens eller konsthantverkets vanliga arena.

Cykelrampen som han spikade upp i Nackareservatet för något år sedan revs visserligen, men uppstod i ny form på en parkeringsplats utanför ett museum i Norge. Det här bygget är tryggt förankrat, både vad gäller tillstånd och konstruktion.

I en annan monter håller Zandra Ahl på att packa upp sina alster. Välkända oformliga former, pimpade vaser och nya keramiska verk placeras omsorgsfullt ut. Speglar i form av ett altare ger verken ännu fler dimensioner. En alldeles vanlig tv finns också på en rosa kub. Här ska hon visa den omdiskuterade filmen, Nationalmuseum och jag, som stängdes ner kort efter det premiärvisats på Nationalmuseum i Stockholm, men som visats på bland annat Röhsska museet i Göteborg.

– Under mina tio år som verksam har i alla fall det hänt att objekten inte bara ska ha en funktion och vara gjorda av fina material, utan att de också får berätta en annan, egen historia. Men det finns fortsatt någon slags gräns för konsthantverket, som jag bevisligen gick över när min film censurerades, säger Zandra Ahl.

Ett färgglatt bo med glasägg fungerar som presentation av Ulrica Hydman-Vallien som likt en gökunge lyckats placera minst ett eget alster i så gott som alla svenska hem. Hon är märkbart nöjd med just den här installationen och strålar ikapp med sina objekt.

– Varför ska inte formgivning och konst få vara lustfullt? Jag tillåter mig alltid att bejaka mina lustar. Jag gillar att fläska på och gillar allt – även det vulgära, säger hon.

Här finns plats för allt det som de flesta förknippar med Ulrica Hydman Vallien, tulpanerna, ormarna och de klassiska glasformerna. Men här finns också ett mycket udda objek –som med råge överskrider 20-årsgränsen, men som hon anser vara så centralt i sitt konstnärskap att det bara var tvunget att vara med. Det är också ett bo, men med keramikägg som pryds av människoansikten. Boet är fodrat med konstnärens eget hår och allehanda pälsbitar.

– Jag har väl smugglat hit det kan man säga, men det säger så mycket – jag vill ut, jag vill upp, säger Ulrica Hydman-Vallien och smeker sina ägg.

Sakernas tillstånd visas på Kulturhuset i Stockholm den 5 juni till den 13 september.