Det monokroma måleriet är en 1900-talsuppfinning. Gemensamt för dess olika utövare, antingen de heter Kasimir Malevitj, Barnett Newman, Ad Rheinhardt, Mark Rothko, Robert Ryman, Brice Marden, Mimmo Paladino, Jan Håfström, Günther Förg eller Sol Lewitt är att de väljer bort bilden, den som föreställer eller inte föreställer, till förmån för det bildlösa. Vad detta bildlösa bär kan vara diametralt olika hos olika monokroma målare, alltifrån Malevitjs absoluta värld bortom sinnena, över Newmans bildförbud till förmån för färgmötenas mystik, till Rymans frammanande av själva måleriets textur.
Det monokroma har varit 1900-talsmåleriets mest originella uttryck och har också blivit bärare av de mest skilda anspråk och innebörder, idealistiska, materialistiska, mystiska, religiösa, självrefererande, sinnliga, anti-sinnliga - en rad av till synes obegränsade möjligheter.
För att bringa reda i mångfalden måste därför varje monokromt måleri
tas på sina egna villkor. Det gäller att inte förvillas av ytlig släktskap i uttrycket; man måste fråga sig: vad innebär just detta måleri?

Att fråga sig det inför Mats Berquists målningar på Konstruktiv tendens leder ut i själva måleriets gränsmarker: där som det övergår från synligt till osynligt men också från plan yta till tredimensionellt föremål. Måleriet blir taktilt, man lockas att ta på dessa sammetslena ytor vars kolorit ofta svävar mellan färg och färglöst men ibland får svårbestämda och kraftiga violetta och mörkblå toner.

Här sprängs en av modernismens kraftigaste konventioner, envisast formulerad av den amerikanske kritikern Clement Greenberg vid förra sekelmitten: att måleriet får sitt värde i åskådarens öga. Här är det i stället en fråga om handen, beröringen.
Mats Bergquist är född 1960 och bosatt i Italien. Han har sedan debuten hos Galleri Gunnar Olsson 1983 varierat sitt monokroma måleri, tidigare på duk, nu främst på pannå. Sedan flera år arbetar han med en överförd ikonteknik:
limmade träpannåer vars ytor behandlas och bemålas till en mjuk finish. Ibland växer målningarna ut från väggen eller från golvet som små husliknande klossar, mer behållare än monokrom bild. Man frågar sig vad som ryms bakom och under dessa buktiga, förunderligt vackra ytor och ovansidor.

Litteraturen har uttrycket undertext; för måleriets, och särskilt för detta måleris del kan man mynta ordet underbild. Vilken bild är det som här är på väg att träda fram men som än så länge förblir dold?