Det finns få motiv som är så stigmatiserade som riktigt unga eller riktigt gamla kvinnor i konsten. Historiskt har flickor avbildats, lite förenklat, som antingen oskuldsfulla barn eller som förbjudna men lockande lolitor för en manlig åskådare.
Tonårstjejer såväl som kvinnor som erotiska objekt finns med i utställningen på Centrum för fotografi som från början bjudit in Julia Peirone att ställa ut, som i sin tur bjöd in sina konstnärskollegor. Peirone menar att hennes egna verk befinner sig i ett större sammanhang som behöver redovisas.
She’s in the Picture, en utställning med foto och videokonst, fångar upp flera frågeställningar som kvinnliga konstnärer arbetat med länge. Hur gestaltar man till exempel sin egen kropp, när sådana representationer så länge och så ofta genomsyrats av sexuella anspelningar eller varit direkt pornografiska?
I sitt videokollage vrider Cecilia Bonila ut och in på rumsrena modefotografier med fotomodellernas perfekta ansikten som guppar i takt till toner av hästtrav. Tillsammans blir ljud och bild något helt annat, understruket av de röda och förföriskt särade läpparna.
Jenny Källmans verk handlar om vardagliga händelser där vi inte vet vad som utspelas men ändå känner igen sammanhanget. En tjej ligger ner i snön och hennes vänner flockas runtikring, lite längre bort går en mansgestalt förbi. Vad som har hänt får vi gissa oss till men de flesta har förmodligen erfarenheter från tonåren att fylla på med.
Julia Peirone fångar flickor i obevakade ögonblick. Fotografierna av deras halvstängda ögon och tuggummin som hänger ur munnen är både osmickrande och rörande, men stannar samtidigt vid ytan.
Annèe Olofssons porträtt av en åldrad kvinna är värt ett besök i sig. Kvinnans vita ben lyser mot den svarta ytan, elegant och till och med kokett korsade. Kontrasten mellan benens eleganta gest (det enda vi ser av personen) och den dramatiska iscensättningen, och å andra sidan den åldrade, ådriga huden och tårna förvridna efter många år i trånga skor, är både vacker och brutal. Ändå finns det förstås ingen motsättning mellan att ha åldrats och att uppträda elegant, eller till och med flickaktigt.
Flickor, liksom vuxna kvinnor, som motiv i syftet att göra motstånd finns i konsten under hela 1900-talet. Allt från Siri Derkert på 1920-talet till explosionen på 90-talet då en lång rad kvinnliga konstnärer återtog och omförhandlade vad det innebar att gestalta flickor.
Sett ur ett historiskt perspektiv är utställningen högintressant, inte minst då så många av verken uppehåller sig vid ytan. De flesta av verken handlar just om vad som händer när vi fritt får betrakta dessa många gestalter utan att de tittar tillbaka. I verk efter verk vänder kvinnor i alla åldrar bort blicken utan att bjuda motstånd.
Ett av undantagen är Maria Nordins tecknade video av en flicka med gastkramande ångest bakom ett galler.
Det är ändå lätt att bli nostalgisk och längta efter jävlaranamma-konsten på 90-talet och hur så många konstnärer (i Sverige och internationellt) närmade sig motiven med udd; som en kommentar till slentrianmässiga gestaltningar av det sexualiserade, eller för att visa flickan som något som bara är, skriven utanför sociala förväntningar.
Motivet förvaltas oc förändras, liksom behoven av att protestera eller passa in. Kanske är fixeringen vid ytan, det estetiskt raffinerade och det milt överseende snarare än det färgstarkt protesterande, ett tecken i tiden, både poetiskt och lite avmätt.
