Vad beror det på att en fotobok med 40 år gamla svartvita vardagsrealistiska bilder av en hittills så gott som okänd fotograf med vänstersympatier i 70-årsåldern ges ut på ett prestigeförlag i högkvalitativt utförande?
På pengar förstås, och på kuratorers och galleristers entusiasm för verken. Men kanske också på en längtan efter autencitet och verklighet.
En reaktion på de tekniskt avancerade och manipulerade bildvärldar så som de för en Stockholmspublik kunde ses hos Andreas Gursky på Moderna museet häromåret, eller hos snart Sverigeaktuella Barbara Probst på Galleri Lars Bohman.
Chauncey Hare var länge ingenjör på oljegiganten Chevron i Richmond, Kalifornien. En obekväm anställd som sa sanningar om arbetsmiljöproblem och därför fann sig sidsteppad i karriären. Han började fotografera landskap som egenvård för att bekämpa sin ångest. Fotografin fungerade, med hans ord, som ett eget inre rum av kreativitet.
Genom ett slumpartat möte med en sjukpensionerad arbetare fann han sitt kall, att fotografera arbetarklassen i hemmiljö med samhällskritiskt patos. Året var 1968 och Hare var påverkad av studentrörelsen i Berkeley en dryg mil söderut. Trots stor blyghet knackade han dörr och fick kliva in, först i grannskapet, sedan på resor över USA.
Det blev en fotobok på 70-talet och en i början av 80-talet, sedan självvald sorti från fotoscenen och en konstvärld han upplever som grundfalsk. Efter en omskolning till psykoterapeut arbetade Hare i sin praktik med offer för arbetsplatsmobbning och skrev en uppmärksammad lärobok i ämnet.
Häromåret mer eller mindre tvingade Hare universitetsbiblioteket Bancroft library att överta hans stora fotoarkiv under hot om att annars förstöra det. Bancroft library är ansett men underfiansierat och utan möjligheter att själv publicera materialet. In träder New York-galleristen Steven Kasher, som ser de stora estetiska värdena – och den framtida kommersiella potentialen. Resultatet blir en magnifik volym med utsökt tryck.
Har då det som en gång var politiskt motiverad protest reducerats till estetik? Möjligen, och i så fall på samma sätt som bilder av Walker Evans, Dorothea Lange och andra av de fotografer som fick statligt uppdrag att dokumentära depressionen i 30-talets USA, och som Hares foton formellt påminner om.
Chauncey Hare skriver själv i en text att han var ofta var rasande över de sociala förhållanden han fotograferade. Men bilderna drabbar inte genom ilsken energi. Tvärtom, de har en lågmält elegisk kvalitet, en vemodig skönhet som förmedlar känslan av brustna drömmar – och som berör tvärs genom decennierna som förflutit sedan de kom till.
