Niki de Saint Phalle (1930–2002) är en av de konstnärer som i särskilt hög grad kommit att representera Pontus Hultén-epoken på Moderna museet. Främst förstås genom den spektakulära utställningen Hon – en katedral, som 1966 orsakade publikrusning till Skeppsholmen.

All möjlig slags dokumentation från Hon-utställningen fyller ett rum när Moderna museet i Malmö visar en mindre retrospektiv med titeln Flickan, monstret och gudinnan. De till synes glada och frodiga ”nanorna”, som blivit konstnärens signum, finns förstås i många varianter; tecknade, målade, skulpterade.

Dess uttryckskraft borde vid det här laget vara förbrukad men Niki de Saint Phalle har en sådan direkthet och stringens i sitt visuella språk att det inte riktigt går att värja sig mot ”nanorna” och allt det andra i hennes egensinnigt myllrande och mycket dekorativa bildvärld.

Som utställningstiteln antyder är ambitionen att korrigera den missvisande bilden av Niki de Saint Phalle som något av en ”gladkonstnär” genom att lyfta fram en mer mörkt aggressiv sida av hennes konstnärskap.

Några kärva 50-talsmålningar är sällan visade, men de popkonstiga och ganska groteska assemblagen, med färgbehållare som skjutits sönder, är knappast okända. Filmen Daddy, en i alla betydelser plågsamt utdragen och psykoanalytiskt färgad hämnd på en fader som förgripit sig på sin dotter, sotar ytterligare ner det uppsluppna och färggranna.

Det finns en poäng i att visa verk ur Moderna-samlingen i de relativt små rum på andra våningen som Malmö-filialen upplåter åt detta. Den småskaliga inramningen gör att man ser välbekanta verk på ett nytt sätt. Samtidigt känns det som om just Niki de Saint Phalles verk kräver mer rymd. De blir liksom hoptryckta och desarmerade av den låga takhöjden och den närmast överestetiska hängningen.