Det finns något lockande i att titta in någons hem, en kittling att upptäcka något undangömt. Bara i Stockholm står en mängd konstnärers och konstsamlares hem till vårt förfogande, och kanske upplever vi att vi lär känna Strindberg bättre när vi bevittnat den säng och de rum där han tillbringade sina sista dagar, eller att en samlares konst och design säger mer om personen än tiden.

Sven-Harry Karlsson, byggmästare och konstsamlare, har öppnat också sitt hem för att dela med sig av den konstskatt han förvärvat. Den verkliga herrgården Ekholmsnäs är såld, men en del av bostaden är alltså återuppförd i minsta detalj, som ett museum på taket av byggnaden klädd i guld mitt i Vasaparken. Vi får gå runt i våningen som vore den fortfarande hans egen.

Allt är i harmoni – väggarnas färger, de specialritade möblerna och konsten, en fin samling sekelskiftes- och samtida konst med Carl Fredrik Hill och Lena Cronqvist i spetsen. Skåp och lådor är till för att användas, men letar man efter en smutsig byk så letar man förgäves. Det som finns kvar av familjehemmet är en noggrant regisserad scenografi till ett skådespel som sedan länge flyttat ut. Det hela är precis så perfekt som inredningsmagasinen utlovar, en perfektion som sällan tår vardagslivets ljus.


I konsthallen nedanför visas utställningen Ett riktigt hem – en replik på en replik som ett svar på den nyinvigda museidelen. Verk som rotar djupt i psykets dramer eller samhälleliga orättvisor blandas med det som åtminstone i det här sammanhanget framstår mest som yta. Det blir otydligt på vilket sätt avbildad arkitektur, som i till exempel Lars Lerins eldiga målning av ett hus i ett landskap svarar på vad ett hem kan vara. Ett Carl Larsson-porträtt av Carl Ulrik Palm mot bakgrunden av en bostad fylld av antikviteter är inte direkt någon katalysator för att fundera över hemmets betydelse utöver antikhandlarens urval.

Ganska snabbt visar det sig att de flesta av verken i utställningen har ganska lite gemensamt, mer än att de på något sätt har med en bostadsplats att göra. Helheten blir därigenom lite ytlig, samtidigt som det finns många starka verk som tar idén om ett hem på fullaste allvar och går djupt under ytan.


Inför Aida Chehrehgoshas bilder står vi svarslösa. Istället för att erbjuda vila är sovrummet i hennes fotografi en rättsosäker plats för det misshandlade barnet. Hyun-Jin Kwak gör en lumpsamlares bråte estetiskt tilltalande och ställer samtidigt en fråga om var gränsen går mellan en bohemisk livsstil och social angelägenhet.

Per Hasselberg undersöker i Husvagnsprojektet och Handbok för hemlösa samhällets gräns för det minsta möjliga som kan räknas som ett hem – genom att helt sonika skapa sig ett där inget finns eller får finnas. En adressändring till posten räcker för att skatteverket genom en lagfart godkänner hans husvagn som en bostad. En praktisk lösning och socialpolitisk kommentar blir till ett.


I ett rum en bit upp i konsthallen visas Meta Isæus-Berlins installation Återblickens transparance. Den nödvändigaste inredningen i ett hem som kök, sovrum, vardagsrum och toalett är sytt i ett tunt, vitt tyg. Installationen som spöklikt svävar en bit från marken påminner om det kalla draget från en vålnad som drar igenom rummet. Kanske är, som konstnären säger i en intervju, hemmet eller hemhörighet det sista som flimrar förbi våra ögon. Ett minne lika skört som det skira materialet. Ändå finns det kanske inget riktigare hem än det vi har just i våra minnen.