Nordiska akvarellmuseet har lämnat sitt strikta fokus på akvareller. I stället för att låta utställningsverksamheten kretsa kring en viss teknik, kan man nu visa konstnärskap som kopplar till den tematik som museet bygger på, oavsett medium.

Den nya orienteringen har gjort det möjligt att visa den amerikanska videokonstens nestor Bill Viola, vars utställning Vatten innefattar sex verk från ett fyrtioårigt konstnärskap; från den tidiga The reflecting pool (1977–79) till Three women (2008).

Bill Viola är en konstnär med höga pretentioner. Han tar sig an de stora frågorna om livet och döden och hans referenser sträcker ofta sig till antika och religiösa berättelser.

På senare tid har Bill Viola börjat flirta med konsthistoriens mästare på ett sätt som gör att man förstår vilka han vill mäta sig med. I tidigare verk kunde han inkludera material som var mer personligt.

Ett tydligt exempel är filmen The passing (1991). Konstnären tar oss med på en resa i tid och rum, där färden går såväl genom olika ödsliga landskap, som genom drömmar och minnen. Under resans gång får vi följa Violas sons födelse liksom moderns död. Dessa intima scener ställs mot mer poetiska tablåer, som där ett sparsmakat möblerat rum visar sig befinna sig på botten av en bassäng när en person bokstavligen dyker ner i det. Allt ackompanjerat av ljudet av tung andhämtning, klockpendyler och vattensorl. Det är vackert och mycket allvarsamt.

Ändå känns det pretentiösa hos Bill Viola sällan besvärande. Det tror jag beror på två saker. Dels känns anspråken alltid uppriktigt menade: jag hittar ingen som helst ironi i Violas konst. Dels är presentationerna alltid tekniskt oklanderliga och befinner sig i absolut framkant vad gäller att utnyttja mediets möjligheter. Detta blir tydligt inför The reflecting pool, där konstnären leker med vad som ses och inte ses i en bassängs reflekterande yta. 35 år efter tillkomsten är verket fortfarande intressant, vilket får sägas vara ovanligt för konst som baseras på ny teknik.

Även i de senare verken bygger trovärdigheten på en minutiös exakthet. I diptyken Dissolution (2005) stirrar två ansikten stint mot betraktaren, men det är först när de börjar röra sig som man inser att de befinner sig i en vattenyta. Rörelsen skapar måleriska effekter vilka hade varit omöjliga utan HD-format och plasmaskärmar.

I verket Three women rör sig tre kvinnor mellan bildens förgrund i fyrfärg och den grå bakgrunden. Utan detaljskärpan och den precisa slowmotionrörelsen skulle dramatiken i de små rörelserna försvinna och verket bli banalt.

De mörka rummen och det högstämda anslaget på Akvarellmuseet förstärker det sakrala hos Bill Viola. Troligen är det precis så han vill bli sedd; andaktsfullt och kontemplativt. Utställningen kröns med ett seminarium om konst i heliga rum, där Violas verk också kommer att installeras i Morlanda kyrka på Orust. Det kan nog bli en riktig begivenhet – helt rätt miljö för att uppleva Violas konst.