Den stridbara konstfackprofessorn Zandra Ahl har involverat keramikern Peter Nilsson i sin utställning på Crystal palace, där hon säger sig vilja utforska och ifrågasätta form och smak genom ett möte mellan två konstnärliga sammanhang.
Hon kallar sig konsthantverkare med datorn som främsta hjälpmedel. Han kallar sig krukmakare och gör välgjorda men intetsägande bruksföremål – som gott kan passera som konsthantverk. Dessa har Zandra Ahl använt sig av i sina verk, i några fall har hon gjort om hans föremål för att kunna bygga ihop dem med stenarrangemang och färgmatchade chica tygdraperingar. Annat ställs ut som det är, och några blomkrukor har pimpats med klistermärken och plastpelargoner.
Det blir oväntat snyggt, men riktigt vad Zandra Ahl vill få sagt känns oklart. I en lång fladdrig utställningstext skriver hon om sitt intresse att förändra och synliggöra befintliga produkter. Hon ägnar sig åt namedropping och har funderingar kring varumärken och samhällskritik. Men frågan är var gränsen för att vara konsthantverkare går och när det istället handlar om att kanske vara dekoratör, pedagog, kurator eller något annat.
Mycket snack och litet verkstad ligger i Zandra Ahls intresseriktning, men det lyfter liksom inte utan känns mest konstruerat. Och om nu datorn är ett så viktigt redskap för Zandra Ahl så behöver hon satsa mer på kvalitet i sitt textknådande om det ska kunna bli intressant på allvar.
En asketisk skönhetsupplevelse i det lilla är Catarina Hällzons utställning med smycken gjorda av det mest vardagliga och förbisedda i den urbana miljön – småsten och asfalt. Poetiskt fina är de små örhängena av silvermonterade gruskorn. Ett bevis på att stor skönhet går att skapa ur det smutsiga och obetydliga, och hur tydligt det är att fördomar avgör värde och status.
Tobias Birgersson visar en märklig samling föremål i en utställning han gjort för att återfinna det lustfyllda i skapandet. Den är rik på motsatser, kvinnligt – manligt, natur – industri, lätt – tungt. Smeksamt mjuka skålar av trä och ädelmetall står snett eftersom botten är gjord som ett kvinnobröst med styv vårta.
I halsband och stillsamt gungande mobiler använder Tobias Birgersson biljardklot och växelspaksknoppar som han svarvat om till svalt sensuella könssymboler och små skålar. Han har låtit förgylla och sedan högglanslackerat kalebasser så att de ser ut som japanska lackarbeten. Mycket taktilt, sensuellt och befriande lekfullt.
