Förlust, fascism, förtryck och porträtten på 4 302 amerikanska soldater som kommit hem i kista från krigen i Irak och Afghanistan fyller konsthallen på anrika godset Wanås. Ett före detta danskt renässansslott beläget bland lövskog och öppna landskap strax bortom de tre eller fyra korsningar som utgör centralorten Knislinge. En plats där urban samtidskonst kanske framträder särskilt verkningsfullt eftersom inramningen är så osannolikt pastoral.

– När besökarna kommer hit lämnar de vardagen bakom sig. Man tar sig tid. Och då tror jag att man även kan ta till sig existentiella frågor, säger Marika Wachtmeister som leder stiftelsen Wanås medan maken och slottsherren greve Carl-Gustaf leder godset.

Allvaret finns om hörnet från vårt bord med te och bullar på uteplatsen intill hästhagen bakom kontoret, om än på ett subtilt vis. Som i konstnären Maya Lins jordkonstverk 11 minute line, en skönt storskalig och kringelkrokig vall av skånsk mylla skapad år 2004 mitt ute på betesmarken. Samma Maya Lin, som år 1982 skrev in sig i den amerikanska konsthistorien genom sitt antiheroiska monument över Vietnamkriget i Washington, en vägg med närmare 60 000 stupade soldaters namn. Det går en direkt linje därifrån till årets utställning och unga San Francisco-baserade konstnären Emily Prince’s verk med 4 302 tecknade miniporträtt, vart och ett stort som två post-itlappar, utmed ena konsthallens långvägg. Titeln säger allt: ”American servicemen and women who have died In Iraq and Afghanistan (but not including the wounded, nor the iraqis nor the afghanis)”. Det är ett verk med många dimensioner. Rasaspekten är en. Tecknade ansikten på brunt papper står för afrikansk-amerikanska döda. De på beige för ”hispanics” och asiater samt de vita för ”caucasians”. På fjolårets Venedigbiennal, där verket väckte stor uppmärksamhet, visades porträtten i form av en USA-karta. På väggen i Wanås har de hängts i kronologisk ordning från krigsstarten 2001. Glest i början, i takt med offensiverna i Irak kommer sedan klustren. Det behöver knappt tilläggas att verket ännu inte visats i sin helhet i USA och att Emily Prince föresatt sig att teckna sina porträtt, med förlagor hämtade från anhörigsidor på internet, tills kriget är över.

Hur toppar Wanås sin smått fantastiska fjolårsutställning till 20- årsjubileet då man bland annat lockat en av konstfixstjärnan Louise Bourgeois jättespindlar till slottsparken, undrar SvD:s utsände, klädsamt imponerad även av årets line-up av världsnamn som Christian Boltanski, Kara Walker, Sophie Calle, Mona Hatoum med flera.

– Det gör man inte. Vi vänder ett blad i och med att vi arbetar med ett specifikt tema och genom att så många av verken är inlånade, säger Marika Wachtmeister. I år har hon för första gången en kurator vid sin sida, Elna Svenle, 28, rekryterad från ett bra jobb på respekterade konstinstitutionen PS1 i New York.

– Det är bara så härligt här, säger hon lycklig över den svenska våren och med intonation som avslöjar att hon har regional förankring.

– Jag gick på Snapphaneskolan i Knislinge bekräftar Elna Svenle, som fortfarande bor i New York en fjärdedel av året.

– Jag har längtat efter natur, sedan kan jag tycka att tempot i New York är aningen för högt. Man dras in i projekt hela tiden för att man träffar så mycket folk och för att det finns en sådan anda. Det ser bra ut om man har tio olika grejor på gång samtidigt. Då kan jag känna att man till slut inte gör någonting helhjärtat. Det är skönt att kunna fokusera på en sak, förklarar hon medan samtliga blommande träd i parklandskapet tycks slå ut samtidigt.

Tiden mellan hägg och syren utspelar sig under en förmiddag. En klunga huggormar siktades nyss intill sin favoritgrindstolpe. Och de 1 000 korna på Skånes största ekologiska jordbruk, den närande sidan av verksamheten på Wanås, betar i animalisk lycka av grönskan på andra sidan staketet. Men skenet bedrar, årets Wanåstema är allestädes närvarande. De ännu vårystra kreaturen befinner sig i en tillvaro mellan mjölkmaskin och biff. Den nordiska naturromantiken tas upp av det textilkonstverk som är placerat på ett litet podiummittemot långväggen av fallna militärer. Ann Böttchers verk Ryamatta, Sverige kopplar natursvärmeri med en vurm för folkligt hantverk och skånsk adels delvis bruna förflutna. Motivet utgår från ett vykort från Nationalsocialistiska blocket, ett av flera svenska nazipartier som var aktiva under 30- och 40-talen. Vykortet visar två stolta granar på en kulle, i bakgrunden skymtar en skogsrand, över den en soluppgång i form av en svastika.

– Partiet hade sitt fäste i Skåne, Värmland och på västkusten, säger Ann Böttcher som gjort omfattande research i ämnet. Ryamatta, Sverige har extremt överdimensionerade trådar och är handvävd under tre månader av Elisabeth Isaksson på Handarbetets vänner i Stockholm. – Jag har lekt med tanken att trådarna har legat och grott sedan 30-talet, berättar Ann Böttcher. Hon tränger djupare ned i de übersvenska konnotationerna genom att tillägga att ryamattor fordom vävdes för att efterlikna djurhudar och begagnades som värmande fällar i bädden med trådsidan vänd mot kroppen. Dessutom kommer garnet från får av svensk lantras, spunnet av traditionella tillverkarna Wåhlstedts i Dalarna. Ryans hakkors blir bara synligt som vit kontur i mattans botten om man med händerna viker de långa trådarna åt sidan, vilket publiken inbjuds till. – Vi ville inte ha med svastikan att göra, så vi valde att lämna ett tomrum. Men den finns ju ändå där som ett spår.

–Jag är halvtysk, min farfar deltog i andra världskriget. Med tiden kommer en distans, man börjar ställa frågor och varken kan eller vill avsäga sig sitt ansvar, börjar rota i det. Det är därför jag gör det här. Den svenska sidan av nazismen var inte obetydlig, vi var på god väg in i det här också. Omtumlade stiger vi ut i solen igen. Men vart tog alla korna vägen? Aha, de mjölkas inne i den gigantiska arkitektritade ladan, medan SvD lämmnar ett dammoln efter sig trots att vi kör sakta utmed skogen nerför grusvägen över den porlande Almaån i riktning mot Hanaskog.