När den amerikanska postmodernismen slog igenom mot slutet av sjuttiotalet gick en grupp feministiska konstnärer i bräschen. Medvetna om att bilder och språk inte bara återger verkligheten, utan också bidrar till att skapa den, använde konstnärer som Barbara Kruger, Cindy Sherman, Jenny Holzer och Laurie Simmons approprierade bilder, iscensatt fotografi och knivskarpa one-liners för att peka ut olika könsstereotyper.

När Cindy Sherman använde sig själv som modell, gick Laurie Simmons till dockskåpet för att hämta persongalleri och rekvisita som hon sedan placerade framför kameran. Flera av dessa tidiga verk visas nu på Göteborgs konstmuseum, där sviter av vykortsstora fotografier visar kvinnodockor inlåsta i sina Ira Levin-helveten.

Här saknar jag dock konstnärens Tourism-bilder från tidigt åttiotal, där enfärgade kvinnoplastdockor placerats framför projektioner av olika världsberömda platser – från Kinesiska muren till Las Vegas. Dockorna smälter illa in i miljön men det är förstås tanken. Jag har sällan sett den könsbestämda, passiviserande konsumismen så tydligt gestaltad.

Därefter verkade det länge som om konstnärskapet gått i stå. Även om Simmons testade allt från Jan Stenmarks-lustigheter till psykologiska dramer såg docktemats variationsmöjligheter ut att vara begränsade.

Men riktigt så enkelt var det inte att räkna ut Laurie Simmons. För dryga fem år sedan gjorde hon filmen Music of regret, vilken även den kan ses på den aktuella utställningen. Där flyttar konstnären fram positionerna ännu en bit genom att låta Meryl Streep spela mot en buktalardocka, och lämnar betraktaren att fundera över vad som är mest verkligt: dockan eller skådespelaren.

Med Music of regrets fick dockmetaforiken ny energi, vilket också smittade av sig på Simmons fotokonst – inte minst sviten The love doll, vilken utgör utställningens huvudnummer. Dessa fotografier visar inte stereotypa dockhusvarelser, utan en fullskalig kvinna/flicka, en japansk docka som går att beställa och utforma utifrån köparens behov.

I sviten framträder en docka med en tydlig identitet, en ”person” som både utformas av och motsätter sig det begär som utgör källan till hennes existens. På så vis formas en brygga mellan Simmons dockor och Meryl Streeps levande skådespeleri, vilket öppnar för frågor om såväl trafficking som om individualism i den globala neoliberalismen. The love doll är Laurie Simmons 2.0: en uppdaterad och mer intressant version av de frågeställningar som så länge varit i konstnärens fokus.