På pappret är det inte mycket som förenar Bigert och Bergströms installationskonst med Lukas Göthmans måleri. Men i just dessa två utställningar finns intressanta beröringspunkter i att bägge handlar om resor och om naturen. Bigert och Bergström har rest till Ryssland för att träffa klimatforskare och till USA för att försöka tämja naturens makter. Lukas Göthman har rest från Berlin till Norrland där han bejakat naturens dramatik.

Bigert och Bergströms objekt och undersökningar går mot det semivetenskapliga. Deras aktioner/performance beskrivs kanske bäst som sakliga men ändå närmast schamanistiska besvärjelser mot naturkatastrofer.

Utställningens nav utgörs av en maskin som kan alstra energifält på uppemot 100000 volt för att bekämpa tornador. Med en liknande apparat for konstnärerna till byn Joplin i USA som mer eller mindre totalförstördes av en tornado.

Utställningen bygger till stor del på dokumentation från förödelsen, i form av fotografiska montage, 360 gradiga fotoobjekt liksom en videofilm.

Greppet är på en gång poetiskt och realistiskt. I en del verk har lager av glasskivor monterats framför varandra vilka innehåller bilder och bildfragment från olika perspektiv av samma plats. Bitar av demolerad bebyggelse paras med döda träd och schematiska pilar vilka indikerar vindrörelse.

Bigert och Bergströms höga anspråk gränsar ofta mot det humoristiska, vilket kan vara problematiskt när man berör allvarliga ämnen. Men utställningen är övertygande, vilket i hög grad beror på att konstnärerna vågar driva sitt konstnärliga språk så långt som de gör och ändå behandla ämnet med respekt.

Det finns humoristiska inslag även hos Lukas Göthman, inte minst i hans fotografiska arbeten. Utställningen domineras dock av ett starkt drivet måleri som har tydliga kopplingar till det expressiva och det romantiska. Det gäller såväl måleritekniken liksom den bakomliggande historien om en resa från civilisationen via ruiner i Ryssland till obygden i norra Sverige.

Liksom Bigert och Bergström inträder Göthman på av hävd manliga territorier. Samtidigt är det faktum att Göthman inte hållit tillbaka en av utställningens verkliga tillgångar.

Här låter konstnären flera av de teman han berört sedan han lämnade sina välkända textmålningar stå i full blom. Tekniker och referenser blandas lager på lager och bildar ett egensinnigt och sammanhängande uttryck, där tilltalet närmast är fysiskt.

Medan Göthman arbetar med ett direkt tilltal, talar Bigert och Bergström till intellektet. Båda vägvalen leder till två mycket täta och sevärda utställningar.