Tumult är en utställning som framgångsrikt råder bot på den historielöshet som ofta karaktäriserat formdebatten. Ur Röhsska museets samlingar har formhistorikern Christina Zetterlund grävt fram en rad verk; glas, keramik och textilier från 70-talet med kopplingar till dagens unga, idébaserade konsthantverk.
Precis som idag innebar 70-talet ett avståndstagande från den avskalade och abstrakta modernism som dominerat stora delar av 1900-talet. Istället började konsthantverkare som Bibi Lovell göra figurativa collage i textil. Till exempel Befrielseskampen i världen från 1975 med realistiska bilder av palestinska och latinamerikanska frihetskämpar.
Trots att Lovells verk numera känns naivt och övertydligt representerar det exakt samma gränsöverskridande som finns hos dagens unga konsthantverkare. En vägran att underordna sig konsthantverkets traditionella koppling till material, form och funktion för att istället fokusera på social och politisk kritik – något man snarare förknippar med fri konst. Precis som Zandra Ahls verk om smak, klass och genus.
Ett verk på utställningen som definitivt kunde varit gjort idag är Finn Lynngaards överdekorerade kopp från 1972. Förutom att dekoren består av domherrar har Lynngaard även satt en rejäl guldkant på koppen – rena rama kitschen med andra ord. Nästan lika avskyvärd, ur ett modernistiskt perspektiv, är Ann Janssons skål där dekoren består av olika scener med en naken kvinna som rider på en blå panter. Ett slags berättelse (storytelling) som idag är högsta mode i den internationella formvärlden.
En än mer central roll på utställningen spelar den unga konsthantverksgruppen We work in a fragile material som representerar samtiden. Vem minns inte Trollet från 2006, deras textilskulptur som man både kunde sitta på och gosa med? På Tumult har WWIAFM dock en stor klätterställning med den ironiska titeln Det är resultatet som räknas vilken man absolut inte får röra.
Verket är ett slags efterlämning från en kollektiv performance gruppen utförde före öppningen då man hoppade omkring i konstruktionen och sköt på varandra med paintballgevär. Och visst är det irriterande att man inte får använda deras klätterställning – å andra sidan, vem skulle drömma om att pilla på ett konstverk på Moderna museet?
Men även om jag förstår själva poängen – att konstnärliga processer och idéer är viktigare än slutresultatet (form och funktion) – kan jag inte låta bli att längta efter Trollet. Kan inte konsthantverket få vara både och – något man kan använda och som samtidigt speglar och påverkar det omgivande samhället?
