Från barnkulturen är vi välbekanta med djur som antar mänskliga utryck för att närma sig det svåra och viktiga i livet, som orättvisa, utanförskap, förlust eller miljöförstöring. I den grekiska mytologin byter gudar med lätthet skepnad från människa till djur, till exempel när Zeus som tjur eller svan mer eller mindre våldsamt förför olika nymfer.

När en människa förvandlas till ett djur är det dock oftast som ett straff, tänk på jägaren Akteon som smygtittade på jaktens gudinna Artemis. Förvandlad till rådjur fick han värsta tänkbara bestraffning när hans jakthundar fångade och åt upp honom, allt för att göra sin herre stolt.

I Lucy Glendinnings utställning på Andersson Sandström finns tre skulpturer i form av sovande barn, mer eller mindre i naturlig storlek, fångade i en metamorfos någonstans mellan människa och fågel. Barnfigurerna är täckta från topp till tå av svarta, vita eller ulliga fjädrar från gås och fasan. Som vore de kroppar lätt täckta av mossa, utan gluggar för ögon, näsa eller mun. Förstummade och förstelnade i fosterställning ser de skyddslösa ut. Glendinning fångar något näpet, tryggt och samtidigt ömtåligt, precis den känslan man kan få när man smygtittar på små barn i deras sömn.

Glendinning är en skulptör som framförallt arbetar med offentliga uppdrag där skulpturer av människor balanserar och sträcker sig ut mot himlen – figurer och poser som ligger nära Carl Milles arbeten, kanske farligt nära. Hon skriver också poesi och, som i utställningen hos Andersson Sandström, undersöker människosläktets djupare och mörkare lager.

I sina texter och skulpturer uttrycker hon ett behov av något annat utanför det naturvetenskapliga och kapitalistiska tidevarvets fattigdom på andlighet. I sitt poem frågar sig konstnären om vi kan motstå evolutionen. Eller, blir det som med det mesta, allt kan köpas för pengar?

På väggen hänger ett korsfäst barn, dock utan blod, kors eller spikar. Den nakna, hudliknande ytan på figuren är istället dekorerad med en blomslinga och det hela är på samma gång suggestivt och övertydligt.

En del, sägs det, har börjat gråta bland hennes skulpturer, kanske för att stillheten och kropparnas förvandling påminner om den eviga sömnen, ett oförlåtligt straff för alla barn. Den fridfulla och samtidigt brutala iscensättningen av barnfigurer täckta med fjädrar, övervakade av en Kristusfigur, blir en balansgång mellan finstämd andlighet och pekoral. Det är en hal gräns men en utställning som onekligen väcker känslor.