Hemmet är mer än en plats för vår vardag, det är för många en symbol för den ultimata tryggheten, till och med en del av vår identitet. Fotografen Kent Klich vänder kameran mot söndertrasade bostäder för att visa effekterna av kriget i Gaza i vintras. Bilderna av olika personers privata rum är på en gång både lättare och svårare att till sig än de bilder av människor som flimrar förbi på nyheterna.

Blicken dröjer sig kvar när alla människor är borta, man orkar titta längre och tomheten efter de liv och personer som nyligen haft sin tillvaro i de bruna sofforna griper tag. I soffan ligger någons rosa kudde och på väggen hänger ett ensamt porträtt. Dammet ligger tjockt och hålet i taket blottar spåren efter den bomb som slagit ner just i detta hem.

I ett foto fläktar en skir gardin i vinden, en suck av hopp mitt i den förstörda inredningen som ligger i drivor. En blå pall som ett barn kan ha använt för att nå upp till toaletten och en ensam schampoflaska i ett utbränt badrum är en obönhörlig påminnelse om dessa människors öden. De mänskliga avtrycken blir minnen av familjelivet med dess vardag och drömmar som plötsligt avslutats och drastiskt förändrats.

Klichs dokumentära fotografier är som en osannolikt överdriven scenografi över hur politik, makt och liv existerar i total disharmoni. Klich visar att livet, som så ofta, överträffar dikten.